Goda grannar

På våningen under oss bor ett äldre par. Jag uppskattar att de är i 75+ åldern. Båda är så där tunna, rynkiga och krympta som många äldre människor blir med åren. Damen har nästintill vitt hår och rynkorna i hennes ansikte klär henne, för hon har fortfarande lite hull på kinderna. Hennes ögon är ljusblå och hennes blick är vaken och pigg. Hon bär en mjuk yllemössa och en mörkblå tunnt vadderad jacka med diagonala sömmar som går i kors. Mannen är snäppet längre än sin fru och är gråhårig. Han har ett varmt och busigt leende och bär glasögon. Ryggen är kutad när jag ser honom gå tvärs över innergården. Han har på sig manchesterbyxor och väderanpassade skor, en mörkblå kort rock och en gubbkeps. Jag tittar efter isfläckar på marken och hoppas att han inte halkar.

Varje gång jag möter dem i trapphuset eller ute på gården så småpratar vi lite lätt med varandra. Oavsett hur bråttom jag har så väljer jag att möta dem med ett leende och artighet. Vi håller upp porten för varandra och gör ofta sällskap om vi råkar vara på väg åt samma håll. Av alla de grannar jag har så är dessa två mina favoriter. Jag blir glad av att möta dem.

Att se det man väljer att se

Jag är tom i huvudet. Jag har ingenting att tycka till om. Ingenting att skriva om. Ingentig som kittlar min tankeverksamhet. Det är ganska ovanligt att jag inte har någonting alls att snattra om. Även om det mest är nonsens jag skriver så brukar det ändå rinna ur mig hyfsat lätt. Mest stimulans verkar jag få när jag är ute och promenerar och lyssnar på musik. Igår lyssnade jag på Devin Townsend's Coast från "Ki"-albumet (som för övrigt är ett riktigt smaskigt album). Viss musik hjälper mig att öppna ögonen och plötsligt ser jag allt möjligt trevligt. Eller rättare sagt, jag ser det jag vill och väljer att se.

Gott 2011

Det är vinter i Stockholm. Flickorna är ute och leker och jag hör plogbilen köra fram och tillbaks på gatan utanför. Igår vräkte snön ner från alla håll och jag tänker på något som Maja sa på nyårsdagen. "Mamma, det blåser ner snö från taken. Men mest snö kommer det från himlen." Efter ett par eftertänksamma andetag fortsatte hon, "Det kommer ner från himlen och far omkring överallt. Precis som allt annat på jorden." Sedan dansande hon iväg.

Flickorna gjorde en liten snötunnel och snögubbar igår. Idag saknades morotsnäsan som de hade använt till en av snögubbarna och det var förstås fullkomligt fruktansvärt. Dessutom hade snötunneln gått sönder. "Mamma, någon har sparkat ihjäl våran koja. Den är dödad. Det tycker jag är otrevligt." Mina barn skräder inte med orden. Speciellt Maja har blivit välsignad med de mest lustiga och klipska formuleringarna. Jag älskar att lyssna på flickornas funderingar och resonemang. Det är väldigt inspirerande.

Dagarna innan jul låg jag och Lina och myste i soffan. Lina funderade på det här med döden och vad som händer efteråt. "Mamma... När du dör, vill du brinna upp då eller vill du hamna i en grop?" Det är inte alltid lätt att hålla sig för skratt. Men det är trots allt ganska allvarliga frågor som kräver någon form av förnuftigt svar. Nu har Lina kommit i den åldern då hon börjar ställa existentiella frågor. Jag försöker hjälpa flickorna att hitta sina egna svar på dessa frågor. Det är inte alltid lätt men det är alltid intressant att höra hur de resonerar kring saker och ting. Bara man tilllåter dem att vädra sina farhågor och fantasier så visar det sig att de ofta sitter på alldeles utomordetliga teorier själva.

Tuff Tuff, säger tåget

Jag testar 'bPhone'. Listigt eller hur? Julhelgen har vi spenderat på Brännö. Mycket trevligt på alla sätt och vis. Just nu sitter jag på tåget mellan Gbg och Sthlm. Vi satt fast i Skövde en stund. Just nu pekar prognosen mot 45 minuters försening. Jag överlever, jag läser i min bok, "Dagen då min dotter blev galen" av Michael Greenberg. Jag har läst 2/3 av den och den är riktigt, riktigt bra. Nu ska jag fortsätta läsa och samtidigt lyssna på Neurosis. det kan bli en svårsmält kombination. Men jag ska prova i alla fall.

God fortsättning, gott slut och gott nytt.

Halley´s Navidad

Julafton 1986. Det finns ett specifikt minne från den julen som jag alltid kommer att bära med mig. Jag var tio år gammal och vi firade julafton hos min farmor och farfar. Spänningen var hög inför tomtens entré, även om jag redan hade tappat tron på hans existens.

Jultomten bökade och stökade i hallen och ursäktade att han var försenad. Jag visste att det var min fasters man så fort han öppnade munnen. Han såg ut som Robin Williams rollfigur, Parry, i Fisher King. Förutom att han hade på sig ett märkligt potpurri av juligt krims krams. Han bar även glasögon. Det ena glaset var sprucket och sotigt. Någon frågade vad som hade hänt med glasögonen. Och han kluckade, så där gott som bara min fasters man kan. Han är rapp i käften och galet rolig. Nu kommer jag inte ihåg de exakta orden. Mitt minne säger att hans förklaring var något i stil med: "Jag var ute och åkte med renarna i en väldig fart på väg hit när jag såg ett starkt ljust, något träffade mig i ansiktet. Det måste ha varit den där Halley's komet som alla pratar om."

Min barndoms jular var härliga. Vi firade alltid jul både hos min farmor och farfar och hos min mormor. Vi dealde upp julafton så att vi kunde umgås med alla. Yllestrumpor, valnötter, sällskapsspel och julmust.

Nu när jag är förälder så kan jag inte låta bli att fundera på hur mina barn kommer att se tillbaks på sina barndomsjular. Kommer de att ha någon speciell jul som ligger dem varmt om hjärtat? Vi har firat jul i Övertorneå, Stockholm, finska fjällen och i år kommer vi att spendera den i Göteborgs skärgård, på Brännö. Nästa år tror jag att vi är tillbaks i Övertorneå igen. På sätt och vis är vår familj lite som Halley's komet i juletider. Vår omloppsbana är lite kortare bara. Det dröjer inte 76 år tills vi återvänder. Även om det kan kännas så ibland.

Och jag lyssnar på Feliz Navidad med José Feliciano

God jul för fan!

Okej. Jag har betalt månadens räkningar och jag har ungefär 15% kvar av min lön. December kommer att bli intressant. Det blir gröt och yllestrumpor för de sista slantarna. Och decembermånad har inte ens börjat ännu. Flickorna får hemmagjorda julklappar. Kottar med tändstickor blir diverse kreatur, långkalsonger, kanderade äpplen och nötter.

Okej. Jag överdriver kanske en smula. Men vid närmare eftertanke så vore det inte helt dumt med en fattigmans jul. Om det bara hängde på mig så skulle vi, i vår familj, vara hemmaoch spela sällskapsspel och titta på Kalle Anka. Vi skulle kunna gå omkring i långkalsonger och yllestrumpor. Kanske gå ut och stöka i snön eller ta en promenad, tills händer och fötter fryser. Sedan gå in och dricka varm choklad och mysa tillsammans. Jag får lite panik över de där ritualerna som per automatik kommer vid jul. Man måste ha julskinka, köttbullar, prinskorv, potatis, risgrynsgröt och konstiga syltor, sill och vad det nu är. Jag vet inte ens i vilken ordning man ska äta allt. Inte vet jag heller vart all den där maten ska få plats i magen. Visserligen har jag gott om utrymme i min. Men kom igen... Den där jävla tomten är ett annat stressmoment. Allt är en hetsjakt, man får inte glömma något. För alla detaljer är sååå viktiga.

Okej. När allt julstök är över och man har fixat och ätit maten och julklapparna är öppnade så kan det vara ganska mysigt ändå. Och jag är glad att vi gjorde allt det där i alla fall. Man sätter sig ner, slappnar av och slumrar kanske till i soffan en stund. På tv är det något julprogram och i fönstret hänger en julstjärna. Det är ganska trevligt med jul ändå om man bara inte hade fått en sådan jobbig magknip. Julklappspapper ligger och skräpar. I den obligatoriska chokladasken ligger de äckligaste chokladbitarna kvar, de bitarna som ingen gillar. Och det är dags att ta itu med disken.

Okej. Men nästa år gör vi annorlunda. Då...

Stone Sour, Arenan Sthlm

I torsdags (18 november) var jag på konsert. Stone Sour spelade i Fryshuset. Jag har inte smält alla intryck ännu, trots att det gått några dagar. Hellyeah, sydstatsmetal indränkt i hill billy-whisky-boobs-smörja, var förband med Vinnie Paul (Pantera) på trummor, Chad Gray (Mudvayne) på sång och någon annan Damageplan-medlem. Deras bästa låtar är just låten med samma namn som bandet, Hellyeah och Hell Of A Time. De är någon sorts lightversion av en supergrupp. De funkade bra som dieselvärmare för Stone Sour-motorn. Hellyeah är bra, inget snack om den saken. I vanliga fall hade jag tyckt att de var fantastiskt bra. Men jag var inställd på Stone Sour, så jag var tämligen ofokuserad.

Jag började med att stå ganska långt bak i pubiksjön. Tittade på Hellyeah och värmde upp mig efter den iskalla väntan ute i kylan tidigare. Jag trivs med att gå själv på konserter och festivaler. Jag hittar alltid någon att prata med och rocka loss tillsammans med. Mitt fokus ligger på framträdandet, jag orkar inte med att hålla reda på kompisar och ta hänsyn till om någon vill gå på toa och så vidare. Jag vill känna mig fri att ströva runt och hitta en plats som känns bekväm. När Hellyeah spelat klart började folk ta sig ut i foajén för att dricka öl. Jag stannade kvar och tittade när de ställde i ordning Stone Sours utrustning. Folk började strömma tillbaka. Spontana tillrop som påminde lite om huliganer på fotbollsmatch. Man kunde känna spänningen och förväntningarna fylla Arenan. Jag smög mig försiktigt och diskret framåt, som en ninja. Plötsligt stod jag nästan längst fram, lite åt den vänstra sidan. Jag hade Jim Root precis framför mig. Vilket var mycket trevligt.

Dude's got skills

Stone Sour kör sin egen version av Wall of Death - Wall of Dance. Det innebär att publiken delar sig i mitten. När de börjar spela Hell & Consequences räknar Corey till tre, sedan ska ALLA dansa den fulaste och töntigaste dansen man kan komma på, inklusive bandmedlemmarna. Oerhört befriande. Skönt alternativ till moshpits och circlepits. De har tagit det hela till en annan nivå, som gör att folk i publiken verkligen har kul tillsammans och ingen gör sig illa. Det gillar jag. Jag går på konsert för att ha kul inte för att komma hem blåslagen. Även om jag var hyfsat stel i ryggen dagen efter.

Kanske kommer jag att kunna se Stone Sour nästa år igen. För de sa att de skulle komma tillbaks 2011. Kommer de till Sthlm då, så kommer jag garanterat att vara där.

Nästa gång hoppas jag att få höra Threadbare och Pieces eller varför inte Pink Floyd-iga Miracles. Say You'll Haunt Me gör sig inte vidare bra live. Jag vet inte vad det beror på, det kanske bara är jag som är petig. Det verkar vara svårt för Corey att sjunga den. Det låter ansträngt. Jobbigt med tanke på att det är deras populäraste singel just nu. En svag låt av totalt 14 är överkomligt. Andra tycker säkert att den var fantastisk. Efter de tre album som Stone Sour har släppt så måste jag säga att de har en riktigt bra setlist, med stadiga låtar som är riktigt bra live. Och Corey är en mästare på att få publikens uppmärksamhet. Han hanterar 2600 människor (som det var i Arenan i torsdags) som om det vore en hemmafest. Likadant är det när han står framför 20000 (Metaltown förra sommaren) eller 70000 (Download). Han har en förmåga att hålla publiken i ett järngrepp, oavsett om han har en mask för ansiktet och full Slipknot-mundering eller står på scenen blottad och halvnaken. Han försäkrar sig om att alla har kul. Han är verkligen en frontfigur som är mycket älskvärd och trovärdig. Man tror på honom, för han ger allt - hela tiden. Jag tror att tiden med Slipknot har gjort att han tvingats nå ut på ett mer kraftfullt och tydligt sätt än annars. Med tanke på att man inte ser hans ansiktsuttryck. Han har utvecklat sitt scenspråk till att bli enormt genomträngande när han står där utan något annat än sig själv och sina bandkompisar. Och de är alla skickliga på att hantera sina instrument. Jim Root freestylar vid sina gitarrsolon och det låter riktigt, riktigt bra. Det händer något när de spelar. Det låter inte som på albumen, låtarna kommer till liv på ett annat sätt. Låtar som jag annars inte är jätteimponerad av (på albumen), blir svinbra live.

Så, efter vad jag har skrivit här, så förstår ni nog att jag är riktigt jäkla nöjd med deras spelning. De växer sig allt starkare och större för varje album de släpper.

Halvtom vs halvfull

Igår köpte jag en ask Friggs te med smak av blåbär. Nu är asken halvtom. Eller är den halvfull? I det här fallet hävdar jag att asken är halvtom. För jag subtraherar påsar från den, det vill säga: innehållet minskar. Däremot kan man tänka att tekoppen är halvfull, för där adderar jag ny vätska hela tiden. Matematiska samband för viskositeten mellan mänskliga kroppsvätskor och växtrikets safter. Lite grann som Pythagoras sats. Just nu ligger satsen i snoriga näsdukar.

Mina vänner

The most beautiful discovery true friends make is that they can grow separately without growing apart.

Halloween

För elva år sedan blev jag bjuden till en Halloweenfest på folkhögskolan där min kompis Charlie gick. Egentligen kände jag ingen annan än Charlie och Annis på den festen. Men jag hade ingenting annat för mig och tänkte att det kunde vara skoj. Själva festen hölls på elevhemmets vind. Lagom kusligt. Det var ett väldigt spring i trapporna och emellanåt var det trängsel. Jag stötte på en utspökad, lång och smal ung man flera gånger i den trappan. Efter femte eller sjätte gången kände jag mig tvungen att säga något, för våra ögon möttes varje gång. "Vi måste sluta träffas så här. De andra börjar bli misstänksamma och det är jobbigt att förklara våra möten." Han skrattade och under den ruskiga sminkningen trädde den finaste tandraden jag sett fram. Jag visste inte hur människan såg ut egentligen men jag minns att det kittlade och stramade till i min mage när jag såg hans leende och skrattgroparna i det vitmålade ansiktet. Vi forsatte åt varsitt håll och utbytte spydigheter varje gång vi "råkade" mötas.

Det här hände för elva år sedan, 1999. Nu är jag gift med just den mannen. Och ja, vi utbyter fortfarande spydigheter. Och ja, när han ler så kittlar och stramar det fortfarande till i magen.

Ps. Det är jag på bilden.

Delar av och med mig

Ibland undrar jag vad det är som gör att dagar som borde se likadana ut kan skilja sig så mycket ifrån varandra. Vi har samma förutsättningar för det mesta. Imorse vaknade jag av att Lina kom in i vårt sovrum och kröp upp bredvid mig. Hon suckade djupt och tryckte näsan mot min hals. "Mamma, vet du varför jag vill gosa med dig?" frågade hon. Omtöcknat mumlade jag, "För att du vill att jag ska stiga upp?" Hon lade sin tunna arm om min hals och viskade, "För att jag älskar dig och du är så varm." Jag vet inte om någon utan barn, till fullo, förstår den svindlande känslan som infinner sig. När ens eget barn kan uttrycka sina känslor med ord och handling känns det riktigt bra.

När flickorna var nyfödda så längtade jag efter att de skulle lära sig prata. Jag ville veta vad som snurrade i deras tankar. Jag ville lära känna dem på riktigt. Jag ville veta vilka de var. Nu är de fem och sex år. Det lustiga är att deras personligheter inte har förändrats speciellt mycket genom åren. Maja är eftertänksam och besitter en visdom som jag finner fascinerande. Hon älskar att skriva och räkna och lösa kluriga uppgifter. Samtidigt är hon en klassisk sexåring. Lina är oberäknelig och spontan, hon har nära till alla känslor. Hon sjunger och growlar ut sin glädje och frustration. Hon älskar helhjärtat och förbannar allt i sin väg när hon är arg. Hon knäpper med sina fingrar och vickar kaxigt på höften. Hon är en lustig figur. När jag tänker efter så har jag har vetat vilka de är sedan första gången jag såg dem. Jag ser fram emot att se om personligheterna hänger med upp i tidiga tonåren.

Idag känns det som att ingenting kan dra ner mitt humör. Lina satte standarden för dagen. Maja upprätthåller den och jag iakttar dem.

Lina

Black Swans And Wormhole Wizards

Black Swans And Wormhole Wizards. Sug på den albumtiteln. Igår hittade jag Joe Satrianis nya album. Jag tror att det kom ut nu i oktober. Egentligen hade jag tänkt lyssna på Made of Tears från Super Colossal-albumet. Den trycker på hemliga knappar och öppnar mina inre ögon och jag "ser" musiken. Färger, mönster och pulser. Det är svårt att förklara utan att låta som en pårökt hippie. Så jag lämnar de beskrivningarna där hän. Vidare till Black Swans... Jag blev glatt överraskad av öppningslåten Premonition. Ett perfekt intro för resten av albumet. Låtarna har ett groove och ett gung som gör mig glad. Ja, jag har en förkärlek till gitarr och bas, så det är inte svårt för mig att gilla detta. Light Years Away är nog favoriten för tillfället. Den får mig att tappa hakan. Den tar med mig på en sjuhelvetes härlig resa. Basgången är en fröjd att följa och nästan hypnotiserande. Littleworth Lane är bluesig och Satriani verkar ta sig igenom den med vördnad och försiktighet, den är stänkt med vemod. Jag undrar vad den egentligen handlar om. Man kan säga att det är just därför jag gillar hans musik. Ingen sång och text som förklarar vad det handlar om. På sätt och vis sjunger instrumenten. De berättar en historia, det gäller bara att ge sig hän och ta till sig vad man vill av det.

Phantom Limb

Idag fick jag nya krediter på e-music. När jag började snoka runt efter nytt godis att trycka in i öronen hade jag ingen aning om åt vilket håll dagens musikaliska eskapader skulle föra mig. Jag började med Death - Spiritual Healing (Muk nämnde nåt om dem för länge sedan, tack!). Efter ett par minuter hittade jag Bongzilla - Gateway. Jag började inse åt vilket håll jag var på väg. Jag rotade runt bland Relapse Records och som en skänk från ovan hamnade Pig Destroyer - Phantom Limb i mitt blickfång. Efter ett par minuters provlyssning klickade jag snabbt på "download album". Vilken uppenbarelse. Hjärtat började rusa och jag kunde nästan inte vänta på nedladdningen. Nu har jag lyssnat igenom albumet låt för låt. Det är fullkomligt brutal musik och jag älskar det.

En trevlig liten detalj är att sångaren i Baroness, John Baizley, har mejslat ihop omslaget på Phantom Limb. Coolheten över detta faktum är överjordisk.

Dagens Pucko

Jag fick ett sms från min mr M idag. Han skrev något i stil med: "Ska vi äta middag på restaurang ikväll. Jag tänkte att det kunde vara lite mysigt." Glatt överraskad av hans spontana lilla påhitt svarade jag, "Ja, det kan ju vara kul." Vi äter sällan ute, så jag berättade för jobbarkompisarna att M ville äta ute ikväll och jag var lite extra glad. I och för sig fyller jag inte år just idag, men okej. Han kanske har något han måste göra just den dagen.

När jag var hemma med barnen ringde M och bad oss komma ut till bilen där han väntade. Vi åkte till matstället och satte oss till bords. "Du vet att jag inte fyller år idag, va?" kläckte jag ur mig och tänkte - Ha, nu avslöjade jag honom allt! "Det vet jag väl. Men vet DU vad det är för dag idag?" kontrade han. "Öööh, onsdag är det väl?" svarade jag lite förvirrat. "VET du inte vad det är för dag idag? Det är ju vår bröllopsdag..." Han tittade skeptiskt på mig, som om han trodde att jag skojade.

Behöver jag i detalj förklara hur skammen spred sig igenom kroppen? Jag kunde inte fokusera på menyn. Jag ville bara sjunka genom jorden. Det här kommer jag att få äta upp. Vi hade ändå en väldigt trevlig middag och flickorna hade också kul. Och M verkar inte sur på mig heller. Han tyckte snarare att det hela var ganska festligt. Efter middagen åkte jag iväg för att handla lite mat och kom över en väldigt passande bok att ge till min kärleksfulle make, ett slags tröstpris. Dagens Pucko. Jag övervägde att skriva denna tragikomiska historia i boken, men ändrade mig sedan. Det här vill jag bara glömma. Jag vill inte att det ska finnas skrivet med min egen handstil. Det kan komma att användas emot mig i domstol.

Förresten... Det jag skrivit här ovan har inte hänt på riktigt. Jag kommer att förneka det om någon frågar mig. Det var en dröm- en mardröm.

Älskling, om du läser detta, så vill jag bara få följande sagt. Jag älskar dig och det kommer aldrig att hända igen. Förlåt.

Eller förresten. Jag menar, det där hände ju inte på riktigt. Jag tar tillbaks allt. Allt är frid och fröjd.

Nej, det är inte heller sant... förlåt, hanibani.

Get a grip, woman! Nu slutar jag svamla. Ni får bedöma själva hur stor sannolikheten är att jag glömde bort vår bröllopsdag.

Tuffe tuffe tåget

Det är en jobbig bloggsvacka jag har hamnat i. Jag har loggat in här nästan varje dag och börjat kladda ner skräp, som jag alltid gör. Men det jag skrivit har inte haft någon röd tråd överhuvudtaget. Jag förväntar mig inte att ni, följare, ser mina röda trådar. Men de finns, även om de kan uppfattas som orimliga och märkliga. De brukar vara hyfsat förnuftiga och jag ser ofta rimligheter i dem.

På det privata planet händer det grejer. Lugn, inget knas mellan mig och mr M. Jag vill inte gå in på det närmare. So let's leave it at that. Jag kan i alla fall säga att tankarna inte inte snurrar i samma banor som de normalt gör. Jag känner mig som ett tåg som envetet tuffar på efter rälsen. Och vi vet alla, att tåg sällan spontant viker av från rälsen. Och om de gör det så rasar hela följet ner i diket och katastrofen är ett faktum. Det blir en jäkla sörja av alltsammans.

Jag ska dela med mig av femåriga Linas kommentar vid middagsbordet. Jag älskar hur barnen resonerar.

"Mamma, du fyller år på fredag. Du är 33 nu, sen blir du 34... 35... 36. Sen slutar du fylla år och kommer inte att bli längre."

Hurra för de döda?

Det är lite märkligt att fira en död människas födelsedag. Idag är det John Lennons födelsedag och jag har inget emot att hans födelsedag firas. Det har trots allt bara gått trettio år sedan han blev mördad. Så, hurra för Lennons födelsedag. Hurra hurra hurra.

Det som känns skruvat är att Jesu födelsedag fortfarande firas. Det har för fan gått omkring 2015 år sedan han föddes. Det börjar bli gamla nyheter. Get over it. Time to move on, folks!

Gå vidare, för fan!

Förresten tycker jag att det finns större skäl till att fira John Lennon. Vi vet att han har funnits. Vi har alla hört hans musik. Han var dessutom en helt vanlig människa, utan trolleritrick i bakfickan. Jesus... det vette fan vad han var.

Burk med flugor

Avslutar denna kväll med Alice In Chains - Jar Of Flies (albumet alltså) Fy fan vad den är bra! Bör lyssnas i sin helhet, men det funkar också att ta vilken låt som helst. Alla spår är äckligt bra. Värsta hjärt och lungräddningen. For real.

Vilka problem det är att välja en låt att representera albumet. Jag har redan ändrat mig fyra gånger. Det får bli No Excuses. Nu postar jag inlägget fort, innan jag ändrar mig för femte gången. Hur svårt kan det vara när det bara är sju låtar på plattan? Gosh...

Nattliga eskapader och dess bieffekter

Vid ett-tiden i natt kände jag att det är dags att ta itu med Meshuggah-biten på allvar. Jag har lyssnat på dem lite löst till och från och tyckt att de är bra. Men jag har inte riktigt hittat rätt frekvens tidigare. Ni vet när man ställer in radiokanaler manuellt med en ratt. Det är svårt att pricka helt rätt, men när man gör det så är ljudet perfekt. Precis så var det inatt. Äntligen klickade allt och det var makalöst. Jag sög åt mig av musiken som en disktrasa under rinnande vatten. Lite stel och torr först men när vattnet träffar trasan så blir den mjuk och vattenfylld. För mycket vatten och den släpper ifrån sig vätska. Tro't eller ej, men så var det nästan. Jag gick till sängs halv fyra i morse. Alltså ca två och en halv timme Meshuggah i öronen. Det var en tung dag på jobbet idag men märkligt nog känns det så jäkla Värt.

Recent Keyword Activity

Nu börjar jag undra vad det är jag skriver om i bloggen egentligen. Några av de senaste google-sökningarna som har guidat besökare hit ser ut så här:

• ed gein
• beskrivning av mardröm
• nervryckningar i magen
• spasmer i tummen

Jag står lika frågande till detta faktum som du gör. Jag skriver ju en massa fatastisk skit här som borde dyka upp vid google-sökningar.

Knick-knack paddywhack. Give your dog a bone, baby

Det känns som att jag hör koskällor i nästan alla sånger jag lyssnar på. Hur kommer det sig? Kanske är jag extra lyhörd när det kommer till det där klonket. Inte vet jag. Men min favorit hittills är nog Mr Bungle - Squeeze Me Macaroni. Jag gillar i stort sett allt Mike Patton gör. I alla fall det jag har hört. Det finns vissa artister som förvandlar allt de rör vid till guld. Kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag får återkomma i ämnet när jag fått ordning på trasslet. Jag har haft en monsterhuvudvärk i ett dygn. Nu börjar det släppa lite. Jag är fortfarande lite mosig.