ANELAJ

Goda grannar

2011-01-20T12:00:00.000+01:00

På våningen under oss bor ett äldre par. Jag uppskattar att de är i 75+ åldern. Båda är så där tunna, rynkiga och krympta som många äldre människor blir med åren. Damen har nästintill vitt hår och rynkorna i hennes ansikte klär henne, för hon har fortfarande lite hull på kinderna. Hennes ögon är ljusblå och hennes blick är vaken och pigg. Hon bär en mjuk yllemössa och en mörkblå tunnt vadderad jacka med diagonala sömmar som går i kors. Mannen är snäppet längre än sin fru och är gråhårig. Han har ett varmt och busigt leende och bär glasögon. Ryggen är kutad när jag ser honom gå tvärs över innergården. Han har på sig manchesterbyxor och väderanpassade skor, en mörkblå kort rock och en gubbkeps. Jag tittar efter isfläckar på marken och hoppas att han inte halkar.

Varje gång jag möter dem i trapphuset eller ute på gården så småpratar vi lite lätt med varandra. Oavsett hur bråttom jag har så väljer jag att möta dem med ett leende och artighet. Vi håller upp porten för varandra och gör ofta sällskap om vi råkar vara på väg åt samma håll. Av alla de grannar jag har så är dessa två mina favoriter. Jag blir glad av att möta dem.

Att se det man väljer att se

2011-01-19T19:42:00.000+01:00

Jag är tom i huvudet. Jag har ingenting att tycka till om. Ingenting att skriva om. Ingentig som kittlar min tankeverksamhet. Det är ganska ovanligt att jag inte har någonting alls att snattra om. Även om det mest är nonsens jag skriver så brukar det ändå rinna ur mig hyfsat lätt. Mest stimulans verkar jag få när jag är ute och promenerar och lyssnar på musik. Igår lyssnade jag på Devin Townsend's Coast från "Ki"-albumet (som för övrigt är ett riktigt smaskigt album). Viss musik hjälper mig att öppna ögonen och plötsligt ser jag allt möjligt trevligt. Eller rättare sagt, jag ser det jag vill och väljer att se.

Gott 2011

2011-01-07T13:32:00.000+01:00

Det är vinter i Stockholm. Flickorna är ute och leker och jag hör plogbilen köra fram och tillbaks på gatan utanför. Igår vräkte snön ner från alla håll och jag tänker på något som Maja sa på nyårsdagen. "Mamma, det blåser ner snö från taken. Men mest snö kommer det från himlen." Efter ett par eftertänksamma andetag fortsatte hon, "Det kommer ner från himlen och far omkring överallt. Precis som allt annat på jorden." Sedan dansande hon iväg.

Flickorna gjorde en liten snötunnel och snögubbar igår. Idag saknades morotsnäsan som de hade använt till en av snögubbarna och det var förstås fullkomligt fruktansvärt. Dessutom hade snötunneln gått sönder. "Mamma, någon har sparkat ihjäl våran koja. Den är dödad. Det tycker jag är otrevligt." Mina barn skräder inte med orden. Speciellt Maja har blivit välsignad med de mest lustiga och klipska formuleringarna. Jag älskar att lyssna på flickornas funderingar och resonemang. Det är väldigt inspirerande.

Dagarna innan jul låg jag och Lina och myste i soffan. Lina funderade på det här med döden och vad som händer efteråt. "Mamma... När du dör, vill du brinna upp då eller vill du hamna i en grop?" Det är inte alltid lätt att hålla sig för skratt. Men det är trots allt ganska allvarliga frågor som kräver någon form av förnuftigt svar. Nu har Lina kommit i den åldern då hon börjar ställa existentiella frågor. Jag försöker hjälpa flickorna att hitta sina egna svar på dessa frågor. Det är inte alltid lätt men det är alltid intressant att höra hur de resonerar kring saker och ting. Bara man tilllåter dem att vädra sina farhågor och fantasier så visar det sig att de ofta sitter på alldeles utomordetliga teorier själva.

Tuff Tuff, säger tåget

2010-12-26T19:06:00.000+01:00

Jag testar 'bPhone'. Listigt eller hur? Julhelgen har vi spenderat på Brännö. Mycket trevligt på alla sätt och vis. Just nu sitter jag på tåget mellan Gbg och Sthlm. Vi satt fast i Skövde en stund. Just nu pekar prognosen mot 45 minuters försening. Jag överlever, jag läser i min bok, "Dagen då min dotter blev galen" av Michael Greenberg. Jag har läst 2/3 av den och den är riktigt, riktigt bra. Nu ska jag fortsätta läsa och samtidigt lyssna på Neurosis. det kan bli en svårsmält kombination. Men jag ska prova i alla fall.

God fortsättning, gott slut och gott nytt.

Halley´s Navidad

2010-12-16T22:19:00.000+01:00

Julafton 1986. Det finns ett specifikt minne från den julen som jag alltid kommer att bära med mig. Jag var tio år gammal och vi firade julafton hos min farmor och farfar. Spänningen var hög inför tomtens entré, även om jag redan hade tappat tron på hans existens.

Jultomten bökade och stökade i hallen och ursäktade att han var försenad. Jag visste att det var min fasters man så fort han öppnade munnen. Han såg ut som Robin Williams rollfigur, Parry, i Fisher King. Förutom att han hade på sig ett märkligt potpurri av juligt krims krams. Han bar även glasögon. Det ena glaset var sprucket och sotigt. Någon frågade vad som hade hänt med glasögonen. Och han kluckade, så där gott som bara min fasters man kan. Han är rapp i käften och galet rolig. Nu kommer jag inte ihåg de exakta orden. Mitt minne säger att hans förklaring var något i stil med: "Jag var ute och åkte med renarna i en väldig fart på väg hit när jag såg ett starkt ljust, något träffade mig i ansiktet. Det måste ha varit den där Halley's komet som alla pratar om."

Min barndoms jular var härliga. Vi firade alltid jul både hos min farmor och farfar och hos min mormor. Vi dealde upp julafton så att vi kunde umgås med alla. Yllestrumpor, valnötter, sällskapsspel och julmust.

Nu när jag är förälder så kan jag inte låta bli att fundera på hur mina barn kommer att se tillbaks på sina barndomsjular. Kommer de att ha någon speciell jul som ligger dem varmt om hjärtat? Vi har firat jul i Övertorneå, Stockholm, finska fjällen och i år kommer vi att spendera den i Göteborgs skärgård, på Brännö. Nästa år tror jag att vi är tillbaks i Övertorneå igen. På sätt och vis är vår familj lite som Halley's komet i juletider. Vår omloppsbana är lite kortare bara. Det dröjer inte 76 år tills vi återvänder. Även om det kan kännas så ibland.

Och jag lyssnar på Feliz Navidad med José Feliciano

God jul för fan!

2010-11-29T10:30:00.000+01:00

Okej. Jag har betalt månadens räkningar och jag har ungefär 15% kvar av min lön. December kommer att bli intressant. Det blir gröt och yllestrumpor för de sista slantarna. Och decembermånad har inte ens börjat ännu. Flickorna får hemmagjorda julklappar. Kottar med tändstickor blir diverse kreatur, långkalsonger, kanderade äpplen och nötter.

Okej. Jag överdriver kanske en smula. Men vid närmare eftertanke så vore det inte helt dumt med en fattigmans jul. Om det bara hängde på mig så skulle vi, i vår familj, vara hemmaoch spela sällskapsspel och titta på Kalle Anka. Vi skulle kunna gå omkring i långkalsonger och yllestrumpor. Kanske gå ut och stöka i snön eller ta en promenad, tills händer och fötter fryser. Sedan gå in och dricka varm choklad och mysa tillsammans. Jag får lite panik över de där ritualerna som per automatik kommer vid jul. Man måste ha julskinka, köttbullar, prinskorv, potatis, risgrynsgröt och konstiga syltor, sill och vad det nu är. Jag vet inte ens i vilken ordning man ska äta allt. Inte vet jag heller vart all den där maten ska få plats i magen. Visserligen har jag gott om utrymme i min. Men kom igen... Den där jävla tomten är ett annat stressmoment. Allt är en hetsjakt, man får inte glömma något. För alla detaljer är sååå viktiga.

Okej. När allt julstök är över och man har fixat och ätit maten och julklapparna är öppnade så kan det vara ganska mysigt ändå. Och jag är glad att vi gjorde allt det där i alla fall. Man sätter sig ner, slappnar av och slumrar kanske till i soffan en stund. På tv är det något julprogram och i fönstret hänger en julstjärna. Det är ganska trevligt med jul ändå om man bara inte hade fått en sådan jobbig magknip. Julklappspapper ligger och skräpar. I den obligatoriska chokladasken ligger de äckligaste chokladbitarna kvar, de bitarna som ingen gillar. Och det är dags att ta itu med disken.

Okej. Men nästa år gör vi annorlunda. Då...

Stone Sour, Arenan Sthlm

2010-11-21T15:27:00.006+01:00

I torsdags (18 november) var jag på konsert. Stone Sour spelade i Fryshuset. Jag har inte smält alla intryck ännu, trots att det gått några dagar. Hellyeah, sydstatsmetal indränkt i hill billy-whisky-boobs-smörja, var förband med Vinnie Paul (Pantera) på trummor, Chad Gray (Mudvayne) på sång och någon annan Damageplan-medlem. Deras bästa låtar är just låten med samma namn som bandet, Hellyeah och Hell Of A Time. De är någon sorts lightversion av en supergrupp. De funkade bra som dieselvärmare för Stone Sour-motorn. Hellyeah är bra, inget snack om den saken. I vanliga fall hade jag tyckt att de var fantastiskt bra. Men jag var inställd på Stone Sour, så jag var tämligen ofokuserad.

Jag började med att stå ganska långt bak i pubiksjön. Tittade på Hellyeah och värmde upp mig efter den iskalla väntan ute i kylan tidigare. Jag trivs med att gå själv på konserter och festivaler. Jag hittar alltid någon att prata med och rocka loss tillsammans med. Mitt fokus ligger på framträdandet, jag orkar inte med att hålla reda på kompisar och ta hänsyn till om någon vill gå på toa och så vidare. Jag vill känna mig fri att ströva runt och hitta en plats som känns bekväm. När Hellyeah spelat klart började folk ta sig ut i foajén för att dricka öl. Jag stannade kvar och tittade när de ställde i ordning Stone Sours utrustning. Folk började strömma tillbaka. Spontana tillrop som påminde lite om huliganer på fotbollsmatch. Man kunde känna spänningen och förväntningarna fylla Arenan. Jag smög mig försiktigt och diskret framåt, som en ninja. Plötsligt stod jag nästan längst fram, lite åt den vänstra sidan. Jag hade Jim Root precis framför mig. Vilket var mycket trevligt.

Dude's got skills

Stone Sour kör sin egen version av Wall of Death - Wall of Dance. Det innebär att publiken delar sig i mitten. När de börjar spela Hell & Consequences räknar Corey till tre, sedan ska ALLA dansa den fulaste och töntigaste dansen man kan komma på, inklusive bandmedlemmarna. Oerhört befriande. Skönt alternativ till moshpits och circlepits. De har tagit det hela till en annan nivå, som gör att folk i publiken verkligen har kul tillsammans och ingen gör sig illa. Det gillar jag. Jag går på konsert för att ha kul inte för att komma hem blåslagen. Även om jag var hyfsat stel i ryggen dagen efter.

Kanske kommer jag att kunna se Stone Sour nästa år igen. För de sa att de skulle komma tillbaks 2011. Kommer de till Sthlm då, så kommer jag garanterat att vara där.

Nästa gång hoppas jag att få höra Threadbare och Pieces eller varför inte Pink Floyd-iga Miracles. Say You'll Haunt Me gör sig inte vidare bra live. Jag vet inte vad det beror på, det kanske bara är jag som är petig. Det verkar vara svårt för Corey att sjunga den. Det låter ansträngt. Jobbigt med tanke på att det är deras populäraste singel just nu. En svag låt av totalt 14 är överkomligt. Andra tycker säkert att den var fantastisk. Efter de tre album som Stone Sour har släppt så måste jag säga att de har en riktigt bra setlist, med stadiga låtar som är riktigt bra live. Och Corey är en mästare på att få publikens uppmärksamhet. Han hanterar 2600 människor (som det var i Arenan i torsdags) som om det vore en hemmafest. Likadant är det när han står framför 20000 (Metaltown förra sommaren) eller 70000 (Download). Han har en förmåga att hålla publiken i ett järngrepp, oavsett om han har en mask för ansiktet och full Slipknot-mundering eller står på scenen blottad och halvnaken. Han försäkrar sig om att alla har kul. Han är verkligen en frontfigur som är mycket älskvärd och trovärdig. Man tror på honom, för han ger allt - hela tiden. Jag tror att tiden med Slipknot har gjort att han tvingats nå ut på ett mer kraftfullt och tydligt sätt än annars. Med tanke på att man inte ser hans ansiktsuttryck. Han har utvecklat sitt scenspråk till att bli enormt genomträngande när han står där utan något annat än sig själv och sina bandkompisar. Och de är alla skickliga på att hantera sina instrument. Jim Root freestylar vid sina gitarrsolon och det låter riktigt, riktigt bra. Det händer något när de spelar. Det låter inte som på albumen, låtarna kommer till liv på ett annat sätt. Låtar som jag annars inte är jätteimponerad av (på albumen), blir svinbra live.

Så, efter vad jag har skrivit här, så förstår ni nog att jag är riktigt jäkla nöjd med deras spelning. De växer sig allt starkare och större för varje album de släpper.

Halvtom vs halvfull

2010-11-03T12:28:00.002+01:00

Igår köpte jag en ask Friggs te med smak av blåbär. Nu är asken halvtom. Eller är den halvfull? I det här fallet hävdar jag att asken är halvtom. För jag subtraherar påsar från den, det vill säga: innehållet minskar. Däremot kan man tänka att tekoppen är halvfull, för där adderar jag ny vätska hela tiden. Matematiska samband för viskositeten mellan mänskliga kroppsvätskor och växtrikets safter. Lite grann som Pythagoras sats. Just nu ligger satsen i snoriga näsdukar.

Mina vänner

2010-10-31T15:37:00.000+01:00

The most beautiful discovery true friends make is that they can grow separately without growing apart.

Halloween

2010-10-30T20:05:00.001+02:00

För elva år sedan blev jag bjuden till en Halloweenfest på folkhögskolan där min kompis Charlie gick. Egentligen kände jag ingen annan än Charlie och Annis på den festen. Men jag hade ingenting annat för mig och tänkte att det kunde vara skoj. Själva festen hölls på elevhemmets vind. Lagom kusligt. Det var ett väldigt spring i trapporna och emellanåt var det trängsel. Jag stötte på en utspökad, lång och smal ung man flera gånger i den trappan. Efter femte eller sjätte gången kände jag mig tvungen att säga något, för våra ögon möttes varje gång. "Vi måste sluta träffas så här. De andra börjar bli misstänksamma och det är jobbigt att förklara våra möten." Han skrattade och under den ruskiga sminkningen trädde den finaste tandraden jag sett fram. Jag visste inte hur människan såg ut egentligen men jag minns att det kittlade och stramade till i min mage när jag såg hans leende och skrattgroparna i det vitmålade ansiktet. Vi forsatte åt varsitt håll och utbytte spydigheter varje gång vi "råkade" mötas.

Det här hände för elva år sedan, 1999. Nu är jag gift med just den mannen. Och ja, vi utbyter fortfarande spydigheter. Och ja, när han ler så kittlar och stramar det fortfarande till i magen.

Ps. Det är jag på bilden.

Delar av och med mig

2010-10-30T14:52:00.000+02:00

Ibland undrar jag vad det är som gör att dagar som borde se likadana ut kan skilja sig så mycket ifrån varandra. Vi har samma förutsättningar för det mesta. Imorse vaknade jag av att Lina kom in i vårt sovrum och kröp upp bredvid mig. Hon suckade djupt och tryckte näsan mot min hals. "Mamma, vet du varför jag vill gosa med dig?" frågade hon. Omtöcknat mumlade jag, "För att du vill att jag ska stiga upp?" Hon lade sin tunna arm om min hals och viskade, "För att jag älskar dig och du är så varm." Jag vet inte om någon utan barn, till fullo, förstår den svindlande känslan som infinner sig. När ens eget barn kan uttrycka sina känslor med ord och handling känns det riktigt bra.

När flickorna var nyfödda så längtade jag efter att de skulle lära sig prata. Jag ville veta vad som snurrade i deras tankar. Jag ville lära känna dem på riktigt. Jag ville veta vilka de var. Nu är de fem och sex år. Det lustiga är att deras personligheter inte har förändrats speciellt mycket genom åren. Maja är eftertänksam och besitter en visdom som jag finner fascinerande. Hon älskar att skriva och räkna och lösa kluriga uppgifter. Samtidigt är hon en klassisk sexåring. Lina är oberäknelig och spontan, hon har nära till alla känslor. Hon sjunger och growlar ut sin glädje och frustration. Hon älskar helhjärtat och förbannar allt i sin väg när hon är arg. Hon knäpper med sina fingrar och vickar kaxigt på höften. Hon är en lustig figur. När jag tänker efter så har jag har vetat vilka de är sedan första gången jag såg dem. Jag ser fram emot att se om personligheterna hänger med upp i tidiga tonåren.

Idag känns det som att ingenting kan dra ner mitt humör. Lina satte standarden för dagen. Maja upprätthåller den och jag iakttar dem.

Lina

Black Swans And Wormhole Wizards

2010-10-28T20:35:00.000+02:00

Black Swans And Wormhole Wizards. Sug på den albumtiteln. Igår hittade jag Joe Satrianis nya album. Jag tror att det kom ut nu i oktober. Egentligen hade jag tänkt lyssna på Made of Tears från Super Colossal-albumet. Den trycker på hemliga knappar och öppnar mina inre ögon och jag "ser" musiken. Färger, mönster och pulser. Det är svårt att förklara utan att låta som en pårökt hippie. Så jag lämnar de beskrivningarna där hän. Vidare till Black Swans... Jag blev glatt överraskad av öppningslåten Premonition. Ett perfekt intro för resten av albumet. Låtarna har ett groove och ett gung som gör mig glad. Ja, jag har en förkärlek till gitarr och bas, så det är inte svårt för mig att gilla detta. Light Years Away är nog favoriten för tillfället. Den får mig att tappa hakan. Den tar med mig på en sjuhelvetes härlig resa. Basgången är en fröjd att följa och nästan hypnotiserande. Littleworth Lane är bluesig och Satriani verkar ta sig igenom den med vördnad och försiktighet, den är stänkt med vemod. Jag undrar vad den egentligen handlar om. Man kan säga att det är just därför jag gillar hans musik. Ingen sång och text som förklarar vad det handlar om. På sätt och vis sjunger instrumenten. De berättar en historia, det gäller bara att ge sig hän och ta till sig vad man vill av det.

Phantom Limb

2010-10-26T11:30:00.004+02:00

Idag fick jag nya krediter på e-music. När jag började snoka runt efter nytt godis att trycka in i öronen hade jag ingen aning om åt vilket håll dagens musikaliska eskapader skulle föra mig. Jag började med Death - Spiritual Healing (Muk nämnde nåt om dem för länge sedan, tack!). Efter ett par minuter hittade jag Bongzilla - Gateway. Jag började inse åt vilket håll jag var på väg. Jag rotade runt bland Relapse Records och som en skänk från ovan hamnade Pig Destroyer - Phantom Limb i mitt blickfång. Efter ett par minuters provlyssning klickade jag snabbt på "download album". Vilken uppenbarelse. Hjärtat började rusa och jag kunde nästan inte vänta på nedladdningen. Nu har jag lyssnat igenom albumet låt för låt. Det är fullkomligt brutal musik och jag älskar det.

En trevlig liten detalj är att sångaren i Baroness, John Baizley, har mejslat ihop omslaget på Phantom Limb. Coolheten över detta faktum är överjordisk.

Dagens Pucko

2010-10-20T21:35:00.000+02:00

Jag fick ett sms från min mr M idag. Han skrev något i stil med: "Ska vi äta middag på restaurang ikväll. Jag tänkte att det kunde vara lite mysigt." Glatt överraskad av hans spontana lilla påhitt svarade jag, "Ja, det kan ju vara kul." Vi äter sällan ute, så jag berättade för jobbarkompisarna att M ville äta ute ikväll och jag var lite extra glad. I och för sig fyller jag inte år just idag, men okej. Han kanske har något han måste göra just den dagen.

När jag var hemma med barnen ringde M och bad oss komma ut till bilen där han väntade. Vi åkte till matstället och satte oss till bords. "Du vet att jag inte fyller år idag, va?" kläckte jag ur mig och tänkte - Ha, nu avslöjade jag honom allt! "Det vet jag väl. Men vet DU vad det är för dag idag?" kontrade han. "Öööh, onsdag är det väl?" svarade jag lite förvirrat. "VET du inte vad det är för dag idag? Det är ju vår bröllopsdag..." Han tittade skeptiskt på mig, som om han trodde att jag skojade.

Behöver jag i detalj förklara hur skammen spred sig igenom kroppen? Jag kunde inte fokusera på menyn. Jag ville bara sjunka genom jorden. Det här kommer jag att få äta upp. Vi hade ändå en väldigt trevlig middag och flickorna hade också kul. Och M verkar inte sur på mig heller. Han tyckte snarare att det hela var ganska festligt. Efter middagen åkte jag iväg för att handla lite mat och kom över en väldigt passande bok att ge till min kärleksfulle make, ett slags tröstpris. Dagens Pucko. Jag övervägde att skriva denna tragikomiska historia i boken, men ändrade mig sedan. Det här vill jag bara glömma. Jag vill inte att det ska finnas skrivet med min egen handstil. Det kan komma att användas emot mig i domstol.

Förresten... Det jag skrivit här ovan har inte hänt på riktigt. Jag kommer att förneka det om någon frågar mig. Det var en dröm- en mardröm.

Älskling, om du läser detta, så vill jag bara få följande sagt. Jag älskar dig och det kommer aldrig att hända igen. Förlåt.

Eller förresten. Jag menar, det där hände ju inte på riktigt. Jag tar tillbaks allt. Allt är frid och fröjd.

Nej, det är inte heller sant... förlåt, hanibani.

Get a grip, woman! Nu slutar jag svamla. Ni får bedöma själva hur stor sannolikheten är att jag glömde bort vår bröllopsdag.

Tuffe tuffe tåget

2010-10-19T18:51:00.001+02:00

Det är en jobbig bloggsvacka jag har hamnat i. Jag har loggat in här nästan varje dag och börjat kladda ner skräp, som jag alltid gör. Men det jag skrivit har inte haft någon röd tråd överhuvudtaget. Jag förväntar mig inte att ni, följare, ser mina röda trådar. Men de finns, även om de kan uppfattas som orimliga och märkliga. De brukar vara hyfsat förnuftiga och jag ser ofta rimligheter i dem.

På det privata planet händer det grejer. Lugn, inget knas mellan mig och mr M. Jag vill inte gå in på det närmare. So let's leave it at that. Jag kan i alla fall säga att tankarna inte inte snurrar i samma banor som de normalt gör. Jag känner mig som ett tåg som envetet tuffar på efter rälsen. Och vi vet alla, att tåg sällan spontant viker av från rälsen. Och om de gör det så rasar hela följet ner i diket och katastrofen är ett faktum. Det blir en jäkla sörja av alltsammans.

Jag ska dela med mig av femåriga Linas kommentar vid middagsbordet. Jag älskar hur barnen resonerar.

"Mamma, du fyller år på fredag. Du är 33 nu, sen blir du 34... 35... 36. Sen slutar du fylla år och kommer inte att bli längre."

Hurra för de döda?

2010-10-09T19:55:00.001+02:00

Det är lite märkligt att fira en död människas födelsedag. Idag är det John Lennons födelsedag och jag har inget emot att hans födelsedag firas. Det har trots allt bara gått trettio år sedan han blev mördad. Så, hurra för Lennons födelsedag. Hurra hurra hurra.

Det som känns skruvat är att Jesu födelsedag fortfarande firas. Det har för fan gått omkring 2015 år sedan han föddes. Det börjar bli gamla nyheter. Get over it. Time to move on, folks!

Gå vidare, för fan!

Förresten tycker jag att det finns större skäl till att fira John Lennon. Vi vet att han har funnits. Vi har alla hört hans musik. Han var dessutom en helt vanlig människa, utan trolleritrick i bakfickan. Jesus... det vette fan vad han var.

Burk med flugor

2010-10-06T00:40:00.000+02:00

Avslutar denna kväll med Alice In Chains - Jar Of Flies (albumet alltså) Fy fan vad den är bra! Bör lyssnas i sin helhet, men det funkar också att ta vilken låt som helst. Alla spår är äckligt bra. Värsta hjärt och lungräddningen. For real.

Vilka problem det är att välja en låt att representera albumet. Jag har redan ändrat mig fyra gånger. Det får bli No Excuses. Nu postar jag inlägget fort, innan jag ändrar mig för femte gången. Hur svårt kan det vara när det bara är sju låtar på plattan? Gosh...

Nattliga eskapader och dess bieffekter

2010-10-03T22:39:00.000+02:00

Vid ett-tiden i natt kände jag att det är dags att ta itu med Meshuggah-biten på allvar. Jag har lyssnat på dem lite löst till och från och tyckt att de är bra. Men jag har inte riktigt hittat rätt frekvens tidigare. Ni vet när man ställer in radiokanaler manuellt med en ratt. Det är svårt att pricka helt rätt, men när man gör det så är ljudet perfekt. Precis så var det inatt. Äntligen klickade allt och det var makalöst. Jag sög åt mig av musiken som en disktrasa under rinnande vatten. Lite stel och torr först men när vattnet träffar trasan så blir den mjuk och vattenfylld. För mycket vatten och den släpper ifrån sig vätska. Tro't eller ej, men så var det nästan. Jag gick till sängs halv fyra i morse. Alltså ca två och en halv timme Meshuggah i öronen. Det var en tung dag på jobbet idag men märkligt nog känns det så jäkla Värt.

Recent Keyword Activity

2010-10-01T11:50:00.000+02:00

Nu börjar jag undra vad det är jag skriver om i bloggen egentligen. Några av de senaste google-sökningarna som har guidat besökare hit ser ut så här:

ed gein
beskrivning av mardröm
nervryckningar i magen
spasmer i tummen

Jag står lika frågande till detta faktum som du gör. Jag skriver ju en massa fatastisk skit här som borde dyka upp vid google-sökningar.

Knick-knack paddywhack. Give your dog a bone, baby

2010-09-29T20:53:00.000+02:00

Det känns som att jag hör koskällor i nästan alla sånger jag lyssnar på. Hur kommer det sig? Kanske är jag extra lyhörd när det kommer till det där klonket. Inte vet jag. Men min favorit hittills är nog Mr Bungle - Squeeze Me Macaroni. Jag gillar i stort sett allt Mike Patton gör. I alla fall det jag har hört. Det finns vissa artister som förvandlar allt de rör vid till guld. Kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag får återkomma i ämnet när jag fått ordning på trasslet. Jag har haft en monsterhuvudvärk i ett dygn. Nu börjar det släppa lite. Jag är fortfarande lite mosig.

I'll leave it at that...

2010-09-26T13:46:00.000+02:00

Medicin meddetsamma

2010-09-22T13:36:00.000+02:00

En av fördelarna med att vara förälder är att man får lov att titta på Tom & Jerry på tv tillsammans med sina barn. Det är helt i sin ordning att skratta som en tok . Jag har gillat Tom & Jerry ända sedan jag var en liten tösabit. Jag är speciellt förtjust i den hat-kärlek de har för varandra. De kan inte leva med varandra - inte heller utan varandra. Många gånger undrar jag hur alla galna idéer kommit till. De personerna måste vara en smula rubbade.

Jag vabbar idag, Maja är förkyld och täppt i näsan. Vi gick till apoteket och köpte nässpray och andra viktiga mediciner. Saft, ingredienser för att göra pannkakor till lunch (hennes önskemål) samt köpa senaste Tom & Jerry-tidningen. Vem är jag att neka henne pannkakor och serietidning när hon snörvlar så? Det är viktigt att hålla humöret på topp när man är sjuk, annars blir det bra elände av alltihop.

Veckodagar/Folieantenner/Spionage

2010-09-21T23:17:00.002+02:00

Ikväll har jag kommit fram till tre värdefulla insikter. Jag ska förstås dela med mig av dem till er, min(a) kära följare.

Jag avskyr tisdagar. Tisdag är veckans sopigaste dag. På riktigt. Måndag är per automatik en jobbig dag på grund av helgen som passerat och man har heeela veckan framför sig. Jag vill mena att tisdagen är totalt värdelös. Kommer du ihåg någon speciell tisdag då det hände något som är värt att lägga på minnet som en toppen-tisdag? Nej, jag tänkte väl det. Jag tycker att vi stryker tisdagen ur almanackan. NU.
Köp inte Koss PortaPro's hörlurar. Visst, visst - det är bra ljud i dem och de ligger i en hyfsad prisklass. Idag gick mina sönder. De där stålbågarna pekade rakt ut och jag var tvungen att silvertejpa dem. Så, nu ser jag ut som en sån där människa som har folieantenner på huvudet, som skydd mot strålning eller någon sci-fi manick som läser av ens tankar. Inte vet jag. Men ni fattar... Jag ser inte klok ut helt enkelt.
Att växa upp suger. Det finns vissa saker som man bara inte får göra som vuxen utan att hamna i finkan. Till exempel spionering. Kommer ni ihåg den där pirriga adrenalinfyllda känslan som man hade i magen när man, som tioåring, spionerade på sina kompisar eller grannarna? Jag vill ha det pirret igen.

Never mind the bollocks

2010-09-20T09:50:00.000+02:00

Emotions were running high igår kväll. Alliansen får fortsatt stöd från väljarna, vilket jag är glad för. Jag blev förvånad över att SD fick vågmästarroll. Det är lite Apornas Planet över situationen. Jag undrar hur SD-väljarna resonerar. Jag stödjer inte främlingsfientlighet och jag gillar inte Jimmie Åkesson. Jag gillade inte heller att se "Hitleriterna" under SVT:s valvaka. Jag fick kalla kårar när jag såg kostymklädda män i klassiska SS-frisyrer. Googla på Heinrich Himmler så får ni se. Själv känner jag att jag kanske borde byta frisyr. Jag vill inte att Jimmie Åkesson high five:ar mig av misstag. Kanske kan jag bära en palestinasjal. För att förvirra intrycket ännu mer...

I alla fall. Nu är det här situationen. Även om vi är många som känner enorm olust inför SD:s inflytande över svensk politik, så är det faktiskt så att de har väljarstöd, trots att de inte fått utrymme i media på samma sätt som övriga partier. De har rent av blivit nekade utrymme. Min instinkt säger att det är riktigt. Den typen av politik hör inte hemma i Sverige. Men, de äger fortfarande rätten att föra fram sin politik. Jag tror att det var ett misstag att inte låta SD visa sitt rätta jag i media. Som det ser ut nu så har de fått många röster av just den anledningen. Jag tror många väljare lade sin röst på SD, bara för att skaka om i grytan lite. SD är som en pytt-i-panna av alla partier, men med störst fokus på att begränsa den utomeuropeiska invandringen. Det är en nagel i ögat. För en gångs skull enas de röd-gröna och alliansen om att SD inte ska få inflytande. Ingen vill samarbeta med dem. DET är faktiskt ett steg i en positiv riktning.

Individuellt designad

2010-09-19T19:03:00.002+02:00

Den gråa vardagen är inte något som man nödvändigtvis behöver känna olust inför. De flesta av oss har någon form av grå vardag. Jag är nöjd så länge jag slipper ha en svart vardag, fylld av elände och miserabla tankar. Hur gör man för att känna sig nöjd och tillfreds med sitt liv? Till att börja med är det en förutsättning att man trivs i sitt eget sällskap och inte är beroende av någon annan för att känna lycka. Självklart underlättar det att ha nära och kära omkring sig. Själv har jag mina barn och min man, samt en underbar familj i övrigt. Det är dock ingen garanti. För att få den där lycko-bollen i rullning så måste du börja med dig själv. Du måste själv få kontroll över bollen och när du fått det, då kan du börja spela tillsammans med andra. Förstår du vad jag menar? Jag är långt ifrån perfekt. Jag har många brister och skulle kunna göra en hel del saker annorlunda - om jag ville. Det är våra brister och konstigheter som länkar oss människor samman. Det är inte något som vi borde skämmas över, såvida våra tillkortakommanden inte är av ren kriminell sort. Vi är alla lite knepiga på våra skräddarsydda sätt. Det är våra olikheter som gör oss lika.

I svaga stunder känner jag mig misslyckad och som den största förloraren i världen. De stunderna brukar inte dra ut över någon längre tid, ungefär tio minuter, sedan inser jag att mitt liv faktiskt är okej. Jag får vara precis som jag vill. Jag får ha precis de tankar jag vill. [Infoga valfri existentiell filosofi här]. Bla bla bla.

Innan jag spårar ur och hamnar på vingliga skogstigar med mina tankar så ska jag försöka avrunda lite smidigt. Det här med den gråa vardagen: Gilla läget. Om du inte vill gilla läget: Gör något åt det. Gör dig själv lycklig, för ingen annan kommer att göra det åt dig. Har du tur så hittar du en partner som vill spela boll med dig. Men kom ihåg att det faktiskt går att jonglera med bollar själv och det är inte helt dumt heller.

Jag är lite grötig i huvudet. Fattar du något av vad jag skrivit, så- Jihuu! Fattar inte något alls, så - what ever... Det är möjligt att jag har skrivit om det här tidigare. Skit samma. Repetition är bra.

Hey, I'm only human.

2010-09-17T10:22:00.001+02:00

De senaste dagarna har jag funderat en del på mina egna tvångstankar och tvångshandlingar. Jag kan inte påstå att de tar över min tillvaro direkt. De är ganska harmlösa faktiskt. Men när jag tänker på dem så kan jag inte låta bli att inse hur lustiga och oerhört orimliga de är. Här kommer några exempel på orimligheterna:

Varje gång jag går ner för trappor så är jag rädd att jag ska trilla och sticka ut ena ögat. Jag oroar mig inte för att bryta ben eller få hjärnskakning. Jag är rädd att STICKA UT ÖGAT!
Jag gillar inte närkontakt med främlingar. Jag hatar när någon smyger upp bakifrån eller kramar mig utan att jag är beredd. Jag måste känna/känna igen personen om jag ska krama om dem.
När det är kväll och stjärnhimmel ute så kan jag få för mig att ett svart hål kommer att suga upp mig och föra mig långt, långt bort.
Ojämna nummer. Men bara när det gäller volyminställningar. Det måste till exempel vara inställt på 12, 24, 36 och så vidare.
ALLA hundar vill tugga på min hals. Spelar ingen roll om det är en schäfer eller chihuahua.
Jag stänger inte in mig i toaletten utan att tända lampan först. Svarta madam-grejen.

Ja, ni ser hur fånigt det är. Det finns många fler exempel på mina förvirrade övertygelser. Kanske delar jag med mig av dem vid senare tillfälle, om efterfrågan finns...

Connecting Dots

2010-09-11T14:57:00.002+02:00

De senaste dagarna har jag funderat lite på hur det här med musik funkar. Varför har det en sådan genomslagskraft? Vad är det som gör den så universiell. Visa mig en människa som inte är döv eller hjärndöd, som inte uppskattar någon form av musik. Av alla hundratusentals musiksorter och stilar som finns där ute, finns det alltid något som faller varenda jäkel på jorden i smaken. Själva skapandet av ljud är lite märkligt. Att använda sig av prylar, händer, fötter och stämband för att skapa vissa ljud. Till vilken nytta egentligen? För att bli lite freudiansk: Det är liksom inte något grundbehov, som mat och luft osv. Jag jämför musik med religion. Vissa personer sätter sitt liv i guds händer och förlitar sig på sin benhårda tro på att en överjordisk varelse styr och ställer. Jag personligen tror inte på det. Däremot tror jag på människan. Människan har både ont och gott i sig. Vi kan förstöra och vi kan skapa. Det finns inuti oss alla. Vi agerar efter de förutsättningar vi har. Jag fascineras musik. Hur kommer melodierna fram? Vartifrån kommer de? Vi har alla hört melodier som på ett eller annat sätt har berört oss. Vissa gånger känns det som en slag i solar plexus andra gånger som en smekning. Musik kan få blodet att sjuda i våra kroppar, det kan göra oss förkrossade eller ge oss energi. Ni ser vart jag är på väg med mitt resonemang? Enligt mig är Musik lika med Gud. Musiker och kompositörer är Jesusar och vi åhörare är Lärjungar. Och som sagt, det finns olika musikstilar - religioner.

Connect the dots to see the Big Picture.

Det som gör mig arg är de där falska Jesusarna. Ni vet vilka jag menar. Om ni inte vet vilka de är så hojta till så ska jag tala om det för er.

Let the music be your master. Will you heed the masters call?

The Real MacCoy

2010-09-09T01:26:00.001+02:00

Kvällens ögonbrynshöjare: Jag Twittrar. Just nu har jag 10 följare där. Det är fler än vad jag kan säga om den här bloggen - som jag faktiskt anstränger mig en smula för att hålla rullande. Enligt statistiken har jag relativt många besökare. De fyra-fem människorna som ger sig tillkänna, någorlunda regelbundet är de som jag ser som mina "följare". Tack till er. Och ni andra - smygläsare, fortsätt följa, men det vore trevligt med lite respons. Jag vet ju faktiskt inte om ni kommer in här och vänder i dörren eller om ni finner något en aning underhållande eller intressant. Kanske tycker ni att det är så vansinnigt patetiskt att ni bara kommer hit för att få hosta lite. Även om jag skriver mest för att ösa ur mig mina funderingar och rensa huvudet, så är det trevligt om man vet på ett ungefär vem som tittar in här. Klicka på Yey eller Ney-plupparna om ni inte vill kommentera. Jag är inte heller den som gärna kommenterar, ibland vill man bara kolla lite. Det vore kul att se vad ni har läst. Ja, ni fattar vad jag menar.

Nåväl, åter till twittrandet. Jag har alltså 10 följare där och ikväll hände något som verkligen höjde mina ögonbryn. Nummer 8 av mina följare är en herre som även kallas no. 8 och sjunger i ett hyfsat välkänt amerikanskt metalband, som jag gillar mycket. Han sjunger dessutom i ett annat band som är lite mer åt det rockiga hållet, som jag också gillar mycket. Den här herrn har ca 13,000 följare och han, i sin tur, följer 26 personer (för tillfället alltså) och JAG är en av de 26. Och han är The Real McCoy, så att säga. Det är inte någon assistent som twittrar åt honom. Jag vill inte skryta (eller jo, lite kanske), men det känns jävligt coolt, faktiskt.

Robb got robbed

2010-09-08T13:25:00.000+02:00

Robb Flynn (Machine Head) har blivit rånad. Nja, snarare bestulen. Jag undrar om tjuvarna har insett vems hus de har plundrat. Om man ska tro på mr Flynn så kan det hela sluta illa...

I am only nothing, I am only this
I am just a man with these two fists
You have asked forgiveness
You have asked respect
Only something that you did forget
All you gave you had planned to take
Beat upon me but I won't break
Stripping everything from me? No!
Burn!

- None But My Own - Machine Head

Läs artikeln här

It's rainin' all over the world...

2010-09-07T00:08:00.000+02:00

...tonight, the longest night.

Mysteri

2010-09-06T22:23:00.000+02:00

Vår Maja ritade ett porträtt av mig idag. Supercoolt. Jag frågade vad det var för motiv hon hade ritat på tröjan. "Det är ju Star Wars", svarade hon och himlade med ögonen - som om det var en självklarhet. Jag har inte ens någon Star Wars tröja, så jag vet inte vartifrån hon fick det.

Jag har fått kli

2010-09-05T22:36:00.000+02:00

Värstaste klådan idag. Jag trodde att jag hade löss. När jag kom hem från jobbet kliade det över hela kroppen och jag tyckte att det kröp överallt. Problemlösning. Håret var ändå för långt (nåja, det är relativt) - sax och klippmaskin i högsta hugg. Ja, klådan hade jag på huvudet. Förlåt om jag var otydlig. I alla fall. Jag tänkte att jag kunde se mer ordentligt ifall det finns något lusnäste där om det inte var så mycket hår i vägen. Jag brummade med den lilla gräsklipparen och saxade loss lite här och där. Jag nynnade på en passande låt. Ni vet vilken det är; "Tell me lice, tell me sweet little lice. Oh no, no, you can't despise..." Det är den med Flea Wood Mac.

Så nu har jag alltså klippt bort hår och hittar fortfarande inga löss. Kanske var håret bara smutsigt. Det kliar inte heller längre. Hurra!

Ben & Jerry's featuring Ed Gein

2010-09-04T22:28:00.003+02:00

Samtal i videobutiken för en liten stund sedan.

"Har ni börjat med en ny Ben & Jerry's-smak?" frågade jag killen i videobutiken och nickade mot glassboxen. Han tittade oförstående på mig. "Har ni kött i glassboxen?", förtydligade jag.
"Åh, ja. Det är rovdjur... jag menar, rådjur. Jag har inte plats för det i min frys hemma", svarade han och skrattade.
"Jaha, annars kan man tro att det är Ben & Jerry's Predator-smak", fnissade jag.
"Alltså, det är hela lår från rådjur", försökte han förklara, som om jag var trögfattad.
"Okej, men det ser ut som underarmar. Du vet att köttet sticker fram ur påsen?" Min fantasi skenade iväg och jag kunde knappt hålla mig från ett skrattanfall. Jag är inte känslig av mig, men jag undrar vad hälsoinspektörerna skulle säga om de fick syn på det. Det såg faktiskt lite makabert ut. En gnutta Ed Gein-varning över situationen.

- You ready to blow? - Yeah, I'm ready to blow

2010-09-04T19:49:00.002+02:00

Med tanke på att jag och min käre make lever mer som room mates än som älskande, så måste jag säga att vi funkar väldigt bra tillsammans. Av någon okänd anledning brukar allt flyta på fint hemma hos oss utan att vi ens behöver prata med varandra. När jag kom hem från jobbet idag så var jag vrålhungrig och darrig. Jag var så skakig att jag inte orkade ställa mig i köket och laga mat. Här är ett bra exempel på hur vi funkar ihop. Vi väntar ut varandra och ser vem som ger sig och börjar med maten. Jag visste att jag inte skulle agera kock. Har jag varit utan mat i elva timmar så kan jag nog stå ut ett par timmar till...

Plötsligt började M skramla i köket och vips så var han mitt i pasta-och-köttfärssås-tagen, som med ett slag med trollstaven. Jag gick till köket och började duka. Vi åt middag hela familjen och pratade lite om vad som hänt under dagen. Jag och M jäste i stolarna en stund efter måltiden och flickorna plockade undan alla tallrikar och glas. Jag föreslog att vi skulle köra ett race med disken, så slipper vi den sedan. Det kändes som att vi var med i filmen Cocktail, ni minns säkert barscenen.

Så där gick det nästan till i vårt kök i kväll. På tre minuter var alla spår efter middagen utplånade. Eftersom vi är inne på filmtemat och rengöring så måste jag bara recitera en av mina favoritscener från Pulp Fiction. Ni kanske minns scenen där Vincent och Jules tvättar insidan av bilen. Vincent sköt en snubbe i ansiktet av misstag och bilen blev sprutlackerad med blod och hjärnsubstans. Så här gick snacket mellan våra hjältar:

Jules: Oh, man, I will never forgive your ass for this shit. This is some fucked-up repugnant shit.

Vincent: Jules, did you ever hear the philosophy that once a man admits that he's wrong that he is immediately forgiven for all wrongdoings? Have you ever heard that?

Jules: Get the fuck out my face with that shit! The motherfucker that said that shit never had to pick up itty-bitty pieces of skull on account of your dumb ass.

Vincent: I got a threshold, Jules. I got a threshold for the abuse that I will take. Now, right now, I'm a fuckin' race car, right, and you got me the red. And I'm just sayin'... I'm just sayin' that it's fuckin' dangerous to have a race car in the fuckin' red. That's all. I could blow.

Jules: Oh! Oh! You ready to blow?

Vincent: Yeah, I'm ready to blow.

Jules: Well, I'm a mushroom-cloud-layin' motherfucker, motherfucker! Every time my fingers touch brain, I'm Superfly T.N.T. I'm the Guns of the Navarone! IN FACT, WHAT THE FUCK AM I DOIN' IN THE BACK? YOU'RE THE MOTHERFUCKER WHO SHOULD BE ON BRAIN DETAIL! We're fuckin' switchin'! I'm washin' the windows, and you're pickin' up this nigger's skull!

Get a grip, woman!

2010-09-03T22:23:00.001+02:00

Vart lade jag dem? Åh, vad irriterande. Jag hade ju dem här alldeles nyss. Inte på bordet, inte under bordet. Jag har alltid dem intill laptopen. Sitter jag på dem eller vad? Eureka! Jag har hittat dem.

Hörlurarna var på mitt huvud. Att jag har hörlurarna på mig när jag sitter vid datorn faller sig lika naturligt som att använda bh, eller vigselring. Det blir liksom ett med kroppen.

I övrigt känner jag mig lite ur fas ikväll. Nästan lite deppig. Det skulle vara skönt att grina av sig lite och vrida tårarna ur ögonen ordentligt. Men det är så jobbigt. Ögonen svullnar man blir täppt i näsan samtidigt rinner snoret. Istället lyssnar jag på Bessie Smith, Nobody knows you when you're down and out och I ain't got nobody. Jag är redan på bättre humör. Jag har ingenting att lipa över egentligen. Att gråta lättar inte tankarna. Tvärt om, de ökar bara på frustrationen och så börjar man snörvla ännu mer just för att man tjorvar och grinar och de jobbiga funderingarna stormar i huvudet. Det är i det stadiet som halsen och huvudet börjar värka. Fan, det gör bara ont att vara ledsen.

Så... Vill jag fortfarande gråta? Nej tack. Varför skulle jag släppa ut mina ylande och vrålande helvetes hundar? Jag skulle få sådana problem med att tygla dem och kanske skulle mina hundar bli omhändertagna och hamna på hundgård om de fick härja fritt. Usch, det där lät nästan som en metafor för någonting annat...

Tack och lov för att jag hittade hörlurarna. Efter några Bessie Smith-låtar hoppar jag raskt över till lättsammare toner.

James Brown - Get up offa that thing.

Jag har visat det här klippet förr. Men den är så underbar att jag inte kan låta bli. Det är min blogg och jag gör vad fan jag vill och nu är jag nöjd och glad igen.

Jag vet aldrig hur mina inlägg slutar. Nåja, jag vet knappt hur de kommer till överhuvudtaget... Inte blir jag mycket klokare av dem heller.

Estetiskt välsmakande

2010-09-02T20:39:00.007+02:00

Coolaste och snyggaste vattnenflaskan, bara så ni vet. Jag vet inget om smaken men det måste vara alldeles utomordentligt välsmakande. Jag baserar min åsikt på att etiketten på flaskan är skitläcker. Nu råkar inte jag vara den som låter mig förföras av ett snyggt omslag... (okej då, i det här fallet - ja). Mina smaklökar är inte tillräckligt utvecklade för att känna skillnaden mellan Sodastreamat vatten och någon fancy köpes-bubbelvatten. Kanske hittar jag en flaska San Pellegrino och återanvänder den med kranvatten. Hädelse. Förolämpning. Njutning.

Onödigt inlägg - Check

Kör upp den där solen inte skiner

2010-09-02T17:06:00.000+02:00

Jag måste få följande ämne ur mitt system. Jag har alltid haft svårt för att använda tamponger. Nu kanske någon rynkar på näsan lite och tänker "Vad försöker hon få sagt?" Here's the deal: Jag har använt tamponger vid några enstaka tillfällen, men det är fan inte min grej. Jag erkänner, jag har problem att trycka upp främmande föremål i mina ädlare kroppsdelar. Problemen blir dessutom större vid tanken på att tampongen faktiskt ökar i volym och måste komma ut igen. En tampong har en duglig livslängd på ca fem timmar, eller hur? Okej, över till det tredje problemet. Om man behöver kissa, vad gör man då med snöret? Ska man hasa runt med ett vått snöre i brallan? I don't think so... Då har man liksom förlorat syftet med produkten.

Ju mer jag tänker på det, ju sundare känns det att bojkotta de där bomullspropparna.

Det ska bli skönt att hamna i klimakteriestadiet och bli av med skiten helt och hållet. Men jag står gärna över de där bieffekterna (som svettningar och humörsvängningar). Undrar just om det går att teckna någon försäkring emot det.

Miracles don't happen here...

2010-09-02T00:25:00.002+02:00

... Eller jo, det gör det.

Kvällens favoritlåt: Miracles med Stone Sour. De streamar hela albumet på NME. Jag skulle nog vilja gå så långt att säga att den här låten är den bästa Stone Sour någonsin klämt ur sig. Låten har en Pink Floyd-känsla över sig. Luftig, tät och melankolisk och utomordentligt fin. Det är nästan så att jag ser Syd Barrett och David Gilmour framför mig. Ja, jag hjärtar Pink Floyd.

Albumet släpps om en vecka. Jag har varit förutseende och beställt den i förväg. Då får jag nämligen lite extra godis med i paketet.

Nej, hörni. Nu ska jag lyssna på Miracles igen och fantisera om Syd Barrett en stund. Ja, jag vet att han är död. Men han var en handsome dude en gång, trots droger och annan skit.

Och Muk, du behöver inte klicka i "Ney"-rutan. Jag vet att du inte samtycker. Du kommer säkert inte ens att lyssna på låten. Men om du vågar trotsa dina instinkter och ta en paus från Finntroll, så hittar du Miracles här.

Mobil blogg 101

2010-09-01T22:53:00.002+02:00

Jag tänkte ta med er på en trip med Stockholms lokaltrafik. I skrivande stund befinner jag mig på bussen, mellan jobbet och hemmet. För tillfället känner jag både vrede och hopplöshet. Varför tar aldrig bussen fågelvägen? Varför måste den alltid ta labyrintvägen? Varför? VARFÖR? Det är en resa som i vanliga fall tar ca 10-12 minuter. Med buss-fan tar det 35 jävla minuter. Jag somnar nästan varje gång jag sätter mig på bussen, men den här gången studerar jag resan närmare. Det är samma resenärer som vanligt. Den långhårige mannen, med munkflint. Han går barfota i sina svarta loafers, oavsett årstid. Vi har den svartklädda rockaren med Scott Ian-skägg. Han flipprar på sin telefon. Vi har den mörkhyade unge mannen, med bakåtvänd keps. Marvel Comics 4 motiv. Nu klev han av. Och så har vi den trötta tjejen med knepig frisyr. Hon som vanligtvis sover... (That'll be me). Nu är jag snart framme. Tack för att ni valde att åka med mig.

Kräksmak i natten

2010-09-01T00:46:00.002+02:00

Av någon anledning har jag inte ätit snabbnudlar med räksmak tidigare. Hur vet jag det med säkerhet, undrar du kanske. Jo, för det är fanimej det äckligaste jag har ätit på länge. Jag är trött och hungrig och klockan är efter midnatt. Vanligtvis brukar nudlar göra susen, men då har jag nog lyckats plocka med mig orientalisk- eller kycklingsmak eller nåt sånt från mataffären. Av någon mystisk orsak fick jag med mig (k)räksmak vid senaste vändan. Förstå mitt sug när de kokat färdigt och jag silat bort vattnet. Jag öppnade den lilla gula kryddpåsen och vispade ut hälften över nudelklumpen. Jag kände på mig att något var fel när doften nådde min näsa. Det var inte riktigt den odören jag hade väntat mig. Jag tog några stora tuggor och svalde snabbt. Sedan var jag tvungen att spotta ut resten. Vilken besvikelse. Nåja, så illa är det inte. Jag tog mig ett glas kall o'boy och två knäckemackor. Nu är jag nöjd igen.

Note to self: Inga utsvävningar eller freestyling i mataffären nästa gång.

eMusic has spoken

2010-08-31T00:52:00.003+02:00

Nattens humorinslag. Jag har nya krediter på eMusic. Jag kollade för en gångs skull rekommendationerna. Du vet, "Eftersom du har köpt det här och det här, så kanske du också gillar det här och det här". Jag höll på att duka under när jag såg/hörde sörjan. Ja, jag kallar det för sörja, för det är en riktigt blandad kompott.

Kolla den här listan:

Pig Destroyer

Thulsa Doom

Bathory

Saint Vitus

The Pretty Things

Roadsaw

Mayhem
Magma
Celtic Frost
Mondo Generator
Ulver
Memento Mori
The Dillinger Escape Plan
Steve Miller Band
Dozer

Några band känner jag igen och lyssnar aktivt på, andra har jag aldrig hört talas om. Jag hjärtar Dillinger sååå hårt och Saint Vitus brukar jag lyssna på lite då och då. Jag måste medge att det är ett ganska effektivt sätt att hitta nya band att lyssna på. Självklart faller några bort direkt, men plötsligt händer det att något fastnar mellan tänderna. Kolla Spotify-listan. Jag blir nästan rädd för mig själv... I'm going straight to hell...

Än är det inte för sent

2010-08-30T09:24:00.002+02:00

I fredags var jag på arbetsintervju. För första gången på nio år satt jag i positionen som arbetsökande. Det var ganska pirrigt och kallsvettigt. Vad ska man säga på en intervju? Nåja, det gick bra och de två killarna som "förhörde" mig var trevliga och ställde en del krångliga frågor, som jag försökte besvara så ärligt jag bara kunde.

I dag ringde de och erbjöd mig tjänsten. Det gick inte att förhandla om lönen, så jag tackade så mycket för att de ringde och tackade nej. Att sänka min lön med ca femtusen/månad känns inte aktuellt. Det spelar ingen roll att jag får de skönaste arbetstiderna i världen, när jag inte har råd att köpa hem mat. Skulle jag tagit jobbet så hade jag haft ungefär en krona kvar efter att räkningarna är betalda.

Det känns ändå bra att prova på och se att jag faktiskt kan få ett annat jobb. Jag duger fortfarande till något. Än har inte bäst-före datumet passerat... Det känns också bra att stå på sig och känna till sitt eget värde.

Utomjordingar och demoner

2010-08-29T22:35:00.000+02:00

Ikväll är det dags att uppmärksamma Roky Erickson. Jag känner egentligen inte till hans musik, mer än Two Headed Dog och I Think Of Demons och Cold Night For Alligators. Anledningen till att jag lyssnar lite mer på honom just nu är för att hans namn dyger upp titt som tätt både på eMusic och Spotify, som rekommendation alltså. Mina förutfattade meningar om honom som schizo och knasboll har kanske gjort att jag inte känt något vidare sug efter att lyssna på hans dravel. Men ikväll har jag överseende med hans eventuella mentala besvär. Trots att jag tycker att det är lite läskigt. Men han är bra, allvarligt talat alltså. Jag serverar er min Roky-favorit:

Roky Erickson & The Aliens - I Think Of Demons

Musik att gå till sängs med

2010-08-29T02:41:00.006+02:00

Denna natt bjuder jag på Isis. Förra året släpptes Wavering Radiant, som kanske är deras sista. Idag köpte jag det från eMusic. Jag har bara lyssnat på Ocenaic tidigare och det albumet är helt suveränt. För någon månad sedan hörde jag att de hade kastat in handduken och slutat spela. Jag kan förstå det. Kanske har de gett allt de har att ge. Och det är inte helt fel. Varför fortsätta när inpirationen är slut? Vad ska man spela och sjunga om när man känner att man tömt sig på allt det gottaste? Som när man rullar ihop kaviartuben till en liten blå klump med röd hatt, och envisas med att få ut den sista klicken, trots att man vet att det är slut. Isis har släppt fem studioalbum och jag tror att det finns några livealbum av bland annat Oceanic (som vill jag ha). Jag har alltså tre (fyra), nya (för mig) Isis-album att lyssna på. Så min Isis-tid har bara börjat. Och jag har inga problem med att lyssna och gilla band som inte längre finns. Lite trist kanske att man inte får chans att se dem live någon gång. Men vad ska man göra? Sluta lyssna på dem helt och hållet? Musiken lever kvar och är till för att åtnjutas. And that's what I'm gonna do!

Nåja, åter till albumet Wavering Radiant. Det känns luftigt och dynamiskt. Det är skönt att komma ifrån de klassiska metal-gitarr-riffen, för en stund. Och koncentrera sig på det täta, svävande och kontrollerade ljudet. De utnyttjar sina instrument och lyckas plocka fram det finaste ur dem. Okej, tänk så här: Tool + Neurosis = Isis (ungefär). Det här är ett album att gå till sängs med. Då menar jag; när det är dags att sova så är det här albumet en skön hand att hålla i. Den smeker försiktigt dig på kinden och nynnar i ditt öra. Du somnar tryggt i Isis-famnen.

Bästa spåren: Hand Of The Host, Stone To Wake A Serpent och 20 Minutes/40 Years.

Lyssna på albumet på Spotify. Give it a shot. Det är riktig feel good musik. Jag lovar!

A day to remember

2010-08-28T17:16:00.001+02:00

Lina fick sin första puss idag, ute på gården av en jämnårig grannpojke. Det är något att notera. För hur många vet exakt vilken dag man fick sin första puss? Femåringen är tydligen kär i henne och nu är Lina kär i honom. Hon är också kär i två dagispojkar och vem vet hur detta drama i kvadrat slutar...

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig i frågan. Jag tycker att det är jättekul, men samtidigt vill jag inte uppmuntra henne att gå runt och pussa på andra barn. You know what I'm sayin'?

One Man Show

2010-08-28T13:37:00.001+02:00

Härom dagen när jag klev upp på perrongen och väntade in tunnelbanan, hamnade jag bredvid en ung man som med största sannolikhet lyssnade på hårdrock i sina små propplurar. Kan ha varit något lite hetsigare än det också, med tanke på hans luft-trummande. Klockan var strax efter nio på morgonen. Jag sneglade på honom till och från och funderade på om han kanske hade liknande besvär som jag själv har nuförtiden. Jag menar de där små satans nervryckningarna som jag lider av. Jag tänkte för ett ögonblick att jag hade det bra som inte hade så där kraftiga ryck. Själv hade jag min iPod och hörlurar på så jag var på sätt och vis lite i min egen värld och lät tankarna vandra fritt.

En drös med folk klev på tåget och alla sittplatser blev upptagna så jag ställde mig vid dörrarna. Den unga mannen hamnade bredvid mig igen. Jag såg att folk stirrade på honom och fnissade, andra skakade irriterat på huvudet. Men killen verkade inte bry sig det minsta. Han var "in the Zone" och verkade köra något solo och man kunde tydlig se när han smattrade på cymbalerna. Hans fokus och intensitet var fenomenal. Det är så fantastiskt, det där med fantasier. Jag började le för mig själv och föreställde mig medpassagerarnas blickar och tankar om jag helt plötsligt började spela luft-bas och rytmiskt nicka med huvudet. Trummor och bas går ju lite hand i hand, tycker jag. De hade säkert trott att de var med i Dolda Kameran. Som tur var så kom vi fram till min station, så jag slog bort mitt plötsliga infall. Jag klev av och gick ner för trapporna och in till Pressbyrån för att köpa en tidning. På vägen ut såg jag killen sitta i en av vagnarna på tvärbanan. Han var fortfarande igång. Jag log hela vägen fram till jobbet.

Slutsats: Uppskatta och se andra människor, även okända. Om du ger det en chans så kan de få din dag att bli mycket bättre än väntat. Avfärda inte en One Man-show med missnöjda blickar och fördömande sura miner. Det är gratis underhållning och om du vågar så får du säkert vara med. Get your head out of your ass and enjoy life.

En studie i Synd

2010-08-28T03:36:00.006+02:00

I natt, kära vänner, ska vi prata om de sju dödssynderna. Här kommer min tolkning av dem och huruvida vi förtjänar att straffas eller belönas för dessa synder.

1. Högmod:
Klappa dig själv på axeln när du har gjort någonting bra och ta åt dig av äran, eller bara känn att du är en allmänt cool katt. Vem ska annars high five:a dig när du gör bra saker som ingen annan ser?
Lämpligt straff/belöning: Titta dig i spegeln, blinka käckt med ena ögat och gör tummen upp till dig själv.

2. Girighet:
Du kan äta kakan och ha den kvar. Det är sant. Du äter kakan och den stannar kvar i din kropp i alla fall en halv dag. Om du äter för många kakor ur burken kan du dock bli lite stiff i magen.
Lämpligt straff/belöning: Sätt dig på toa, töm dig och spola ner skiten.

3. Lust:
Hela ditt liv bygger på lust. Har du inte lust att leva - så dör du.
Lämpligt straff/belöning: Hångla upp din andra hälft, om du har någon. Om du är ensam, så hångla upp dig själv.

4. Avund:
Att känna avund är detsamma som att visa uppskattning med stängd käft.
Lämpligt straff/belöning: Öppna truten och säg vad du känner.

5. Frosseri:
Det finns många sätt att utöva frosseri. Du kan gå loss på mat, vin, film/musik, sex, spel osv. Det handlar om att tillåta dig att njuta maximalt.
Lämpligt straff/belöning: Kila iväg till kiosken och köp blandgodis för en femma och skynda dig hem för att spela WoW resten av natten.

6. Vrede:
Ibland måste man blåsa av några skott, annars blir krutet gammalt. Akta så att du inte av misstag skjuter dig själv i foten.
Lämpligt straff/belöning: Ta på dig gladiatorsandalerna när du känner vredesmod. Det hjälper dig att rikta ilskan.

7. Lättja:
De kaxigaste målen görs ofta med nonchalanta klacksparkar. Ta inte allt på så stort allvar. Du lever bara nu.
Lämpligt straff/belöning: Lämna telefonen hemma en dag.

Slutsats: Anamma dessa budord, de är inga synder. De är våra instinkter och instinkter är till för att följas. Att inte följa dem är synd.

Small Victory

2010-08-26T23:55:00.001+02:00

A hierarchy

spread out on the nightstand

The spirit of team

salvation is another chance

A sore loser

Yelling with my mouth shut

A cracking portrait

the fondling of trophies

The null of losing

can you afford that luxury?

A sore winner

But I'll just keep my mouth shut

It shouldn't bother me

It shouldn't

It shouldn't bother me

It shouldn't

But it does

The small victories

The cankers and medallions

The little nothings

they keep me thinking

that someday

I might beat you

But I'll just keep my mouth shut

It shouldn't bother me

It shouldn't

It shouldn't bother me

It shouldn't

But it does

It shouldn't bother me

If I speak at one constant volume

At one constant pitch

At one constant rhythm

Right into your ear

You still won't hear

---

Alltså, Faith No More. Deras bästa album är utan tvekan Angel Dust. För det är ett album som jag kan lyssna från början till slut utan problem om och om igen, utan att någonsin bli riktigt less. Låter jag det gå några månader emellan lyssningarna så blir det ÄNNU bättre när jag hör det igen.

Halle-fudging-lujah!

2010-08-25T22:05:00.007+02:00

Have mercy on my weak soul! Jag har hittat ett helt fantastiskt bra band och album. Det är sällan jag hittar ett band som fångar mitt intresse direkt från the get go. I det här fallet gäller det The Sword och albumet Warp Riders. Igår kväll/natt sniffade jag fram det på Spotify, som en knarkhund och klickade instinktivt på låten, Tres Brujas. Trettio sekunder senare satt jag fastnaglad och tuggade fradga. Jag visste att jag hittat något alldeles supercoolt. Jag fortsatte plöja igenom ett par låtar och ikväll gör jag om det och återigen sitter jag här headbangar med ett flin tvärs över ansiktet.

Stoner/prog rock - Kom an bara! Rent instiktivt vill jag se dem live och stå längst fram och sluka i mig musiken, kanske till och med få ett litet glädjefnatt. Liknande känsla får jag av Orange Goblin och Mastodon. Det är antagligen det där småflummiga tunga riffen och space:iga detaljerna. Gitarrgnideriet som gör att det gottar sig i hela kroppen och trummor som brakar och smäller. Stort och fylligt och väldigt smakrikt. Jisses, det vattnas i munnen... Studera på Spotify.

Yes, I hesitate... I think

2010-08-24T23:14:00.004+02:00

Idag hörde jag en ny låt från Stone Sours kommande album (Audio Secrecy). Jag har sett fram emot detta album ända sedan jag hörde att de skulle släppa ett tredje verk. Mästerverk, sägs det. De låtar jag har hört (fram tills idag då) har varit riktigt lovande och bra. Men så hittade jag Hesitate. Fan, det tar emot att säga det. Men vad fan håller de på med? Country/pop/lightrock/power ballad... Rena rama Melodifestival/Idol-bidraget. Det skulle lika gärna kunna vara en kvinna som sjunger. Jag säger bara, tänk: Jill Johnson. Jag menar inte att Corey Taylor låter som en kvinna när han sjunger. Men om de skulle skruva upp den där country-viben lite och sätta en cowboyhattsbärande kvinna bakom mikrofonen, då skulle det bli en smash-hit direkt. Den här låten kommer säkert att bli en sådan där "Vår Låt" för tusentals människor och framföras av Idol-artister. Men för mig känns den för glassig, sörplig och snygg och framförallt alldeles för amerikansk-rockig.

Det enda positiva jag har att säga om den här saken är att beundrar grabbarna i Stone Sour, de lämnar halsen blottad. Det är fritt fram för metal-vargarna att sätta tänderna i dem och slita gossarna i stycken. Mr Taylor är verkligen inte blyg och tillbakahållen när han öser på. Och han använder inte något kryddmått när det gäller kärleksförklaringarna, här drar han fram med en riktig snöplog. De ska ha cred för att de faktiskt vågar vidga sina vyer och spränga gränser. De växer och utvecklas och vi som gillar dem får helt enkelt försöka hänga med, trots att de kör Formula 1 med dubbla speed injections (eller vad det nu kan kallas för). Förresten så är det lite därför jag gillar dem också. Det ska inte alltid vara så förbannat lätt att förstå sig på saker och ting. Jag får tänja och stärka mina öron lite mer innan jag slänger Hesitate i soptunnan. Jag ska fortfarande köpa albumet. Jag kan leva med ett stolpskott till låt, det finns stolpskott i de tidigare albumen också. Men när Stone Sour är bra så är de verkligen riktigt bra. Så där bra att jag får gåshud på armarna och hjärtat fladdrar till eller så där bra att blodet rusar i venerna.

Jag ska avrunda nu, innan jag skriver något dumt...

Samma röst krämar på ordentligt i ett annat ganska välkänt band...

Säg mig, är inte det något att höja ena ögonbrynet åt - lite imponerat?

Den gubben studsar som kulan i ett musikaliskt flipperspel. Han utnyttjar hela skidbacken. Skitsamma om det är svarta, röda, gula eller gröna slingor. Han plogar inte med skidorna utan gör stora, vassa och fina skär i snön. Fasen, jag tror att jag tar tillbaks allt. Jag tror att jag gillar den lite grann ändå... Eller inte. Ack denna tvekan.
Ps. Annis och Josse, jag tror att ni kan gilla låten. Am I right?

Keep a spare tire in the trunk

2010-08-21T22:56:00.008+02:00

Vet ni vad som tröttar ut mig? Det är sådana där rabiata fans som varken ser eller hör någonting annat än just den artisten eller det bandet. Visst visst, jag är själv lite av en periodare när det gäller musikstilar och kan bli lite uppslukad till och från. Även om jag också kan gilla den artisten eller det bandet så kanske det inte alltid syns på mig. Okej, jag har några små knappar på min hoodie, sådana där med bandnamn på. Men bara för att jag har det betyder det inte att jag avgudar dem eller börjar böla av blotta tanken på dem, inte heller skulle jag slänga mig nerför en bro om bandet upplöstes. Fan, jag har knappar med band som är utdöda sedan länge... Det handlar lite mer om att visa sin respekt för artisten ifråga. Sedan är det faktiskt också så att det inte bara finns en artist som kan representera min musiksmak. Så varför skulle jag gå runt i tröja, väska, mössa och tygmärken - alla med samma logotyp? I don't see the tjusningen i det. I mina ögon framstår en sådan person som en smula patetisk och trångsynt. Okej, jag har ett par bandtröjor också. Men dem bär jag oftast under min hoodie, där de inte syns helt.

Däremot tycker jag att sådana där klassiska hårdrocks-jeansjackor med tygmärken och knappar är rätt coola. Det kanske är lite corny att gilla dem. Jag skulle inte själv vilja ha på mig en sådan. Men att stå bakom en sådan jacka, i till exempel tunnelbanans rulltrappa, är lite underhållande. Med tygmärken från ungefär tio olika band. Då börjar det likna något. Då börjar det spegla jackbärarens musiksmak. Speciellt intressant är det om det inte bara står Kiss, Iron Maiden, Metallica eller Slayer på dem. För det kan man nästan räkna ut att personen gillar även om bara en av dem finns representerad. Ser jag någon med lite olika tryck så kan jag bli nyfiken och ibland är det nästan så att jag vill gå om i kön för att se vad det finns för tryck på framsidan. Det är lite svårt att vara diskret dock.

Skulle det vara någon som kommer med tryck av till exempel Stiff Little Fingers, Blue Öyster Cult, Mastodon, New York Dolls, Tool och The Dillinger Escape Plan på en och samma jacka - Då skulle jag stå där och flina för mig själv och känna: "I am not alone in this world..." Jag skulle få lust att ge personen en high-five och sedan strutta vidare - hur nöjd som helst.

Still waiting for that day...

Eller förresten, jag ger inte ett flygande skit i om du vill kamouflera dig i nåt jävla skitband. Jag hånar dig i smyg och hoppas att "ditt" band splittras och att tyget i kläderna ger dig allergiska utslag. Ha! Då står du där, en nakenfis, utan extra kläder.

Save this morning

2010-08-20T10:05:00.002+02:00

I morse vaknade jag av att flickorna tittade på det sista sommarlovsmorgon-programmet på tv. Jag hörde E.M.D spela Eagle Eye Cherry's Save Tonight live. Min spontana känsla var "WTF?! Ska de förstöra den också?" Jag var sömnig och när jag nyktrade till från mitt sömndruckna tillstånd försökte jag tänka om. Det kanske inte är så tokigt ändå. Jag nynnade och hummade med i sången och försökte lyssna istället för att titta på tv-skärmen. Kanske är det inte så illa om jag bara försöker bortse från det faktum att det är just E.M.D. Det där "HoooohoooOoooOoo"-wailandet har jag svårt för och tänkte att det kan jag bortse ifrån eftersom det är just Save Tonight. Men när halva låten gått började det klia i öronen och irritationen gick inte att skaka av sig. Det där förbannade trånande wailandet höll på att ta knäcken på mig.

Ibland ska man verkligen följa det första intrycket. Det enda jag fick ut av framförandet var irritaion stor nog att få mig att gnälla över det här på bloggen. För att dämpa irritationen något så lyssnar jag nu på Eagle Eye's version - som är the one and only. Och nu är jag lite gladare.

Favorit i repris

2010-08-19T16:07:00.000+02:00

Idag åkte jag och Lina iväg till frisören medan Maja var på invänjning småskolan ett par timmar. Titta bara på hennes hår. Jag säger "hår", för att citera en gammal bekant (Jon) när hans frisyr kom på tal. "Det är inte en frisyr - det är hår". Jag tycker att det stämmer så bra med flickornas vildvuxna utväxter från huvudet. På det stora hela var Lina nöjd med nya frissan förutom hennes kommentar efteråt: "Men mamma... Jag vill ju ha lockar som Maja har." Jag kan inte trolla fram naturliga lockar så jag försökte besvara hennes besvikelse med: "Ni har olika hår men någon gång kan vi köpa hem lite hårrullar och prova om det går att fixa egna lockar till dig." Hon nöjde sig hyfsat med den lösningen.

Titta vad fint det blev. Hon ser nästan välvårdad ut.

Efter lunch fick Lina köpa lite nya höstkläder. Hon fick välja själv och pekade på en skyltdocka och sa: "Det där vill jag ha." Det enda jag ville var att hon skulle hitta två par byxor och två tröjor som hon kan ha på dagis.

Alldeles nyss fick jag beskåda flickornas sångframträdanden med guirar hero-gitarrer. Fantastiskt. Nu ska jag knåpa ihop något till middag. Vi får se vad det blir...

One Nervryck-I-Tummen coming up...

2010-08-18T19:56:00.003+02:00

Jag trodde att det var inbillning eller kanske bara en tillfällig ryckning i vänstra tummen i förmiddags. Icket! It's here to stay. Och rycket ökar också och blir kraftigare. Hade jag haft Nintendo Game & Watch så hade jag haft lite nytta av det. Men nu har jag inte något sånt spel.

Kanske är det någon form av av avundsjuka eller depression i tummen med spasmer som symptom. Höger tumme får mer uppmärksamhet och får jobba lite mer och är lite mer poppis helt enkelt. Du vet; sms-tumme, tumme upp, mellanslagstangent-tumme and whatnot... Så måste det vara.

Det finns alltid logiska förklaringar till allt. Dags att knapra Prozac.

Big day!

2010-08-18T15:20:00.004+02:00

Majas första dag i småskolan. Med upprop och rundvandring. Det var en spänd och förväntansfull sexåring som satte sig bredvid fröken, med händerna fint placerade i famnen. Efter det åkte vi till Kista galleria för att bättra på klädförrådet. Fasen vad barnen växer. Maja är 128 cm lång och därmed snart ikapp mig, med mina blygsamma 164 cm.

Efter ett tips från Charlie om att ta Maja till frisören för en gångs skull, så gjorde vi det. Även det för första gången. Inte visste jag att min dotter hade lite lockigt hår. Coolt.

I bilen på väg hem från frisören började hon nynna på en väldigt bekant låt. "Bom sta i liiivet oooo ooo" Det värmer i hjärtat när hon sjunger Journeys Don't Stop Belivin'. Den spelades inte ens på radion utan hon kom på det själv. I trapphuset sjöng vi den tillsammans. Och nu lyssnar vi på den här hemma. Supernajs!

Late night show with Elton John

2010-08-18T00:45:00.000+02:00

The words she knows, the tune she hums...

Hold me closer tiny dancer.

Count the headlights on the highway.

Lay me down in sheets of linen

you had a busy day today

Kanske kan man tycka att Tiny Dancer är lite lastgammal. Men nog fasen är den fin. Jag blir upprymd och varm inuti. Nästan att jag får en liten lyckobubbla i ögat... Men bara nästan.

Prova sjung med. Man blir lite gladare. Jag blir det alla fall. Och den påminner lite om Cheers introt (du vet, "you want to go where everybody knows your name").

Pondering

2010-08-17T22:40:00.001+02:00

Ikväll tänkte jag lyssna på Them Crooked Vultures. Supergruppen, ni vet. Med John Paul Jones (Led Zeppelin), Josh Homme (Queens of the Stone Age) och Dave Grohl (Foo Fighters). Den första låten jag lyssnade på svängde fint. No One Loves Me And Neither Do I. Efter några minuter kom det en oväntad och trevlig vändning i låten. Däremot bromsade det lite när jag tyckte att jag hörde drag av Stone Sour's Take A Number i vissa partier. Om någon är nyfiken så jämför No One Loves Me från 0:25 - 0:29 (visserligen bara ett par sekunder, men tillräckligt) och Take A Number från 1:50 - 2:07. Jag gillar Stone Sour, det är inte där problemet sitter. Det som retar mig är att jag börjar fundera på hur Josh, Dave och John kom på just den ytte-pytte-lilla slingan.

Okay, let me break it down for you. Jag tänker så här:
De sitter i en soffa och och river lite på gitarren och får fram en melodi. Plötsligt nynnar nummer två på en trevlig liten slinga. Nummer tre nickar uppmuntrande - det här svänger ju. De leker vidare med låten, utan någon vidare tanke på hur det där kom till. Men det passar fint och nu är det en del av låten (även om den är i kvalsterstorlek) som den naturligaste sak i världen. Någon av dem har kanske lyssnat på Take A Number och omedvetet har den delen fastnat, för att sedan i den musikaliska snickarboden poppa upp. Fan vilken cool komplimang egentligen. Sånt där funderar jag på. Yeah, I'm a nerd.

För att förtydliga. Det är ingen stor grej i sig - Alla band och artister har låtar som på ett eller annat sätt har drag från andra låtar. Men när jag sitter och lyssnar på en låt och plötsligt hör tydliga likheter med andra, då börjar hamstern i min hjärna springa fort. Alldeles för fort. Hjulet kollapsar och hjulnavet går sönder. Hjulet rullar iväg och är omöjligt att stoppa. Det stannar inte förrän den möter en vägg eller ett stup. Jag blir alldeles för nyfiken på varifrån just det riffet eller wailandet kommer. Jag får svårt att lyssna på resten av låten.

By the way... Jag älskar cowbell-knackandet i No One Loves Me.

Underspolning någon?

2010-08-17T20:58:00.003+02:00

Det märkliga rengöringsredskapet: bidé.

Vad är grejen egentligen? Jag förstår att den är till för rengöring av de ädlare kroppsdelarna. Men hur använder man den? Rent praktiskt alltså. Hemma hos mina föräldrar finns en bidé placerad precis intill toastolen. Den har en kran och duschmunstycke. Ska man sitta på den? Åt vilket håll? Om det är så att man ska använda duschmunstycket, varför finns då kranen? Kanske man ska tappa upp ett bad... För det finns ju en propp där också. Jag har ingen aning om de någonsin har använt den enligt handboken. Jag har inte gjort det i alla fall. Men! Jag har använt den några gånger - som fotbad. När jag var liten trodde jag att man badade bebisar i den.

Bilden ovan skrämmer mig lite. Den påminner om en biltvätt. Tänk om man kommer för nära kranen med baken. Aj aj aj. ~~Docking Completed.~~ Tänk om det är för kallt eller för varmt vatten? Köld- eller brännskador? Det är lite som att välja mellan hagelstorm eller vulkanutbrott. Alternativt blåslampa kontra flytande kväve. Jag målar upp skräckscenarion och fantasierna får fritt spelrum.

Nej fy fan. Aldrig en bidé i mitt hus! I don't want to die... Vad är det för fel med att duscha som vanligt folk?

Note to self

2010-08-17T01:31:00.001+02:00

Dubbla milstolpar måndag 16 augusti. Maja lärde sig cykla själv idag och Lina skulle inte vara sämre. Det fixade hon också. Alltså utan stödhjul eller händer på pakethållaren. Många stora framsteg denna sommar. Living the dream!

Timing is everything

2010-08-15T22:19:00.001+02:00

Idag överraskade Charlie och Hardy mig på jobbet, precis när jag slutade för dagen. De hade bilat ner från norrland och chansade på att jag var där. Vilket jag förstås var. Fy fasen vilken skön överraskning. Precis vad jag behövde. Jag och Charlie åkte till Kista galleria och åt middag. Någon gemensam middag var det inte tal om. Jag beställde min mat och trodde att hon gjorde detsamma (fast från någon annan kub). När jag kom till vårt bord satt hon där utan mat och väntade på mig. Jag ställde ner brickan och blötsligt pep hon iväg - utan ett ord. "Aha, hon hade en sån där blinkande bricka som talar om när maten är klar", tänkte jag. Jag väntade någon minut. Men när hon inte återvände började jag äta. När jag kommit halvvägs genom min måltid ringde jag upp henne. "Vart försvann du?", frågade jag. "Jag står vid kassan nu. Jag tog den längsta kön", kvittrade hon. Jag fortsatte äta och precis när jag stoppat i mig den sista tuggan så dök hon upp med sin matbricka. Skön stil, eller hur? Charlies fnissiga kommentar blev "Jaha, vad bra. Nu kan du titta på när jag äter."

Förstå den perfekta timingen vi hade när hon och Hardy dök upp på jobbet. När vi sedan ska göra en så enkel sak som att käka tillsammans så misslyckas vi totalt.

Gotta love my buddy!

Urk

2010-08-14T00:46:00.000+02:00

Återhämtar mig efter sömn varvat med otaliga, oundvikliga och oönskade toalettbesök. Frossa och huvudvärk och magbesvär. Vad fan har jag åkt på egentligen? Nu börjar jag så smått känna mig som en människa igen. Jag slirar runt på Spotify en stund innan jag kryper tillbaks ner i sängen och tycker synd om mig själv igen.

Jag tror att jag tar iPoden och hörlurarna och lägger mig ner och låter Terry Reid trösta mig.

G'night folks.

Some idiot in the projects

2010-08-11T23:46:00.003+02:00

"Emotions were running high" - I'll say... What the fuck! Antoine Dodson har en Facebook-fansida och säljer t-shirts. OCH låten finns att köpa på iTunes. Allt efter ett nyhetsreportage. Se originalet här.

Slutsats: Jag gillar det. Det är lite Askungen över det hela...

Make me smile

2010-08-11T01:24:00.000+02:00

Jag slängde ihop en lista med några låtar som alltid får mig att le. Sådana där låtar som gör att det kittlar till i kroppen. Jag skulle kunna fortsätta hela natten med den, men jag måste hejda mig nu och sova en stund.

Spotify någon? Make me smile

Dagens grej

2010-08-10T11:35:00.000+02:00

"Vad är det här för svärd?", frågade Lina och svingade vår knivvässare över sitt huvud. Sannerligen en imponerande manöver. Graciös och hotfull på samma gång.

Målgruppsriktad reklam

2010-08-10T00:46:00.001+02:00

Jag tittade precis igenom posten som kom idag och kom över lite intressant reklam från plusvardag.se

Upplev friheten...

Man behöver inte ha körkort och man kan köra direkt in i butiken med denna Bad boy.

Klarar trånga utrymen!

Shove it up your ass, will you...

Längd 30 cm, öppning 6 cm i diameter.

Minimerar risken för spill och läckage. Garderad upp till 1 liter.

Min personliga favorit...

Dags att börja spara för pensionen?

Kvällsfilosofier

2010-08-09T23:50:00.002+02:00

E-music säljer numera även album med artister som släppt sina verk genom Relapse Records. Halleluja! Jag tyckte väl att det var lite märkligt att Baroness (Blue Record och Red Album) och de andra Dillinger-plattorna plötsligt dök upp där.

Neurosis (även de Relapse) är nytt för mig och verkar så här långt mycket lovande. Jag tror att det kräver några genomlyssningar innan det sätter sig. Du vet, "sätter sig" som kittet vid fönsterkarmarna. Först är det lite löst och medgörligt, sedan sätter det sig och så småningom stelnar det till. Jag tar alltså god tid på mig med att ta in de två albumen. Just nu lyssnar igenom Through Silver In Blood. Jag kommer inte riktigt förbi första låten (med samma namn). Kanske beror det på att den är 12 minuter lång. Den är ganska mättande, men jag gillar den verkligen. Jag måste varva med lite annat mellan låtarna, annars blir det liksom en överdos.

Det är lite samma grej med Isis och Oceanic-plattan. De första tre låtarna går jättebra. Sedan blir jag nästan yr. Det är tungt. Kanske inte för andra, men för mig. Det tog mig flera månader att ta in hela Oceanic. Och det ser jag som något positivt faktiskt. Det ska inte vara så lätt alla gånger. Ibland är det bra att kämpa lite och tänja sina gränser. Det viktiga är att man känner att det finns "något" där som är värt att kämpa för. Det kanske är därför som jag har lite svårt att ta till mig albumtips. Fine, det är bra att få tips, men jag måste vara mottaglig också. Och när jag väl är mottaglig så svullar jag som ett svin. Jag försöker ta in allt som mina öron kan uppfatta. Jag lyssnar på låtarna om och om igen och försöker följa de olika instrumenten. Det är inte helt lätt med hardcore, kan jag säga. Den är snabb och hård och det är svårt att behålla fokus. Men ack så ljuvligt det är i slutändan...

Converge är ett exempel på ett band som jag också har kämpat med. Tillfredställelsen är total när jag ser helheten. När jag har manglat albumen ordentligt så är de lättlyssnade och svängiga. Inte alls så hårda och aggressiva som de var första gångerna jag hörde dem. Kanske kan man se det som att jag försöker bryta sönder dem... Intressant tanke. Tål att tänkas vidare på.

Gamla bekanta

2010-08-09T12:06:00.000+02:00

Jag träffade en gammal bekant från Hellfest under lördagens Sonisphere-jippo. Jag hälsade inte närmare på denne. Men på vägen ut från området passade jag på att ta ett foto.

I övrigt såg jag en människa som också var i Clisson, men jag hälsade inte på denne heller. Jag tror inte att han kände igen mig. Jag minns honom för han var så jävla full att han höll på att ramla över hela sällskapet då vi satt med våra tältgrannar och ölade. Hade det inte varit för hans minnesvärda vinglande den eftermiddagen så hade jag kanske inte känt igen honom i lördags...

Sonisphere 2010

2010-08-07T20:23:00.000+02:00

Det hela började bra. Warrior Soul var ganska mjäkiga, inte direkt oväntat. Men helt okej som öppning. Imerial State Electric - ja, vad skaj jag säga... Sedan var det dags för Anthrax och därmed en av anledningen till varför jag faktiskt ville dit. De var makalösa! Jag hade ganska bra plats och kunde se spelningen relativt bra. Joey Belladonna var skitbra och hans röst, när de hyllade Dio, gjorde att de små (nästan obefintliga) hårstråna på mina armar reste sig. Jag kände mig som en liten skolflicka och fnissade och kunde inte slita blicken från scenen. Jag skuttade och viftade med metalhornen.

Efter The Killer A's gick jag för att leta reda på KB, som också var där. Jag hittade inte henne. Däremot hittade jag någon annan intressant figur, eller jag tror att jag såg någon... Mikael Åkerfeldt (från Opeth/Bloodbath). När jag passerade honom kom jag på mig själv med att stirra på stackarn. Jag vågade inte gå fram och fråga och säga hej (och kanske få ett foto på oss tillsammans), för tänk om det inte var han. Eller tänk om det var han. Huga, vad pinsamt oavsett hur det hade varit. Jag ställde mig bakom honom för att försöka fastställa mina teorier. Jag lekte paparazzi och skämdes en smula för att jag inte kunde veta med 100%. Ett bakifrån-foto säger ju egentligen ingenting. I'm not saying. I'm only saying....

Slayer öppnade med South Of Heaven. Öronsmask. Kerry King är jag lite extra svag för. Fasen vad jag gillar den gubben.

Regnet öste ner och min stackars poncho revs sönder av någon som skulle passera mig. Den var oduglig efter det. Lera och sörja överallt. Jag halkade till och blev kladdig på benen när jag skulle vandra vidare. Jag fick inte tag på KB eller min mr M. Telefonen strejkade, inte enbart på grund av upptagna nät. Fuktskada misstänker jag för den fick frispel och gjorde lite som den ville. Jag tappade suget efter det och begav mig hemåt.

I alla fall. Jag är nöjd. Jag fick se Anthrax och Slayer. Det var mina främsta önskemål. Mötley hade varit kul, likaså Maiden. Men inget måste. Alice Cooper såg jag på Hellfest so I have no regrets...

Preparing for real life

2010-08-06T13:56:00.000+02:00

Ikväll kommer min mr M och mina barn hem från västkusten. Jag har varit ensam hemma i en vecka. Ska bli riktigt skönt att få lite puls i hemmet igen. Ibland känns det som en spöklägenhet. Allting är stilla och ligger på samma plats hela tiden. Hemmet ser likadant ut när jag kommer hem från jobbet som när jag gick dit. Mystiskt. Egentligen borde jag njuta av att vara ensam några dagar. Men det känns lite stressande. Som om alla prylar mår bättre av att användas regelbundet eller nåt...

Nåja, idag har jag plockat lite lätt och kanske drar jag skurmoppen över golvet så att det känns lite fräschare när de kommer hem. Det är så instängt här, luften cirkulerar inte riktigt. Jag får nog öppna lite fönster också.

Kylskåpet ser inte så inbjudande ut heller... Jag har haft "nudle-mania" här.

Am I a shopaholic?

2010-08-03T17:05:00.003+02:00

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna kalla mig själv för köpgalen. Idag måste jag tanka ner över femtio låtar (ca 5-10 album alltså) från E-music, annars går krediterna förlorade. Ikväll fylls mitt konto på med sjuttiofem nya krediter. Jag bestämde mig för att försöka ha ett öppet sinne när jag bläddrade bland arkiven. Jag tycker själv att jag lyckades få till en rätt skön mix. Ni vet, "Different tunes for different moods".
Shoppingpåsen ser ut så här:

Evile - Infected Nations
hounds of pavlov - Seasons E.P
Lúnasa - The Merry Sisters Of Fate
Neurosis - Through Silver In Blood
Neurosis - A Sun That Never Sets
Sea Wolf - Leaves In The River

Jag är sjukt sugen på att köpa Born Standing Up (audiobook) av Steve Martin, men då måste jag uppgradera mitt konto. Och det känns inte aktuellt för tillfället.

Jag är ganska stolt över mig själv. Sex lovande album på fyrtiofem minuter. Nu kan jag pusta ut. På med hörlurarna och börja nöta på mina nya produkter.

Kärlekspistol

2010-08-02T18:17:00.001+02:00

Jag älskar dig verkligen, baby

Jag älskar det du har

Låt oss bli tillsammans, vi kan

bli heta

Ingen morgondag, baby

Tiden är idag

Bruden, jag kan få dig att känna

Okej

Ingenstans att gömma dig, baby

Ingenstans att springa

Du spänner hanen på min

Kärlekspistol

Kärlekspistol (kärlekspistol), kärlekspistol

Du kan inte glömma mig, baby

Försök inte ljuga

du lämnar mig aldrig, stumpan

Så försök inte

Jag blir en spelare, baby

Lägg upp spelet

Vi är tillsammans, stumpan

Du kommer att svettas

Ingenstans att gömma dig, baby

Ingenstans att springa

Du spänner hanen på min

Kärlekspistol

Kärlekspistol (kärlekspistol), kärlekspistol

Kärlekspistol (kärlekspistol), kärlekspistol...

Utmaning: Sjung med i min egenknåpade översättning av Love Gun och försök hålla minen. Du kommer aldrig att kunna lyssna på låten på samma sätt som du gjorde förr. Rätta mig om jag har fel.

Is it really magic in the air?

2010-08-01T21:05:00.000+02:00

Jag kan inte säga att jag följer Leilas matprogram (eller något annat heller för den delen) slaviskt, men råkar det slumpa sig att jag zappar med fjärrkontrollen och hon syns i rutan, då lägger jag ifrån mig kontrollen och lutar mig tillbaks i soffan. Hon är karismatisk och charmig den där Leila. För att inte tala om miljön där hon arbetar. Det är ju som en dröm alltihop. Hon bakar kakor och muffins och lagar mat som man nästan kan känna doften av genom tv-rutan. Vackra uppläggningsfat och läckra uppdukningar. Det är så att man önskar att man vore kompis med henne och blev bjuden på allt det där då och då.

Jag tittade på det programmet på tv medan jag åt snabbnudlar tidigare idag. Det kändes inget vidare först. Jag kände mig faktiskt ganska patetisk där för ett ögonblick. Men när skålen var tom och jag var mätt så kändes det inte så tokigt ändå. Medan Leila snurrade sina minipizzor med fikon och choklad så hann jag både koka nudlar och äta upp alltsammans. Tänk så fort jag blev mätt och nästan ingen disk att ta hand om. Stackars Leila som måste ta hand om den där fina honungsburken som blev helt kladdig när hon ringlade ut sörjan på fikonen. Tänk så mycket hon var tvungen att släpa med sig från Konsum för att tillaga all den där maten. Tänk så svettig hon måste ha blivit av att cykla i den där stekande solen. Säkert flera uppförsbackar innan hon kom fram till sitt stora vita skärgårdshus. Kanske slickade en brännässla hennes fotknöl när hon väjde undan för någon flakmopedist. Tänk vad illa det kliade på foten när hon skulle bära upp matkassarna till köket. Hon är helt fantastisk, den där Leila.

Mina vänner, jag ger er;
Imagination - Just An Illusion

Semester är en nedräkning

2010-08-01T15:53:00.004+02:00

Söndagar, helgdagar och semester är tiden för återhämtning, återhämtning från vardagen.

Planeringen kring semestern är ett projekt som tar veckor och ibland månader. Vi räknar dagar, fantiserar om fina soliga dagar, kalla ölglas på en uteservering eller pina coladas vid poolkanten på någon semesterort. Avkoppling. Vi fantiserar om hur fantastiska de här fyra-fem veckorna kommer att bli, med goda böcker att läsa, familj och vänner som vi ska umgås med. Måla om sommarstugan, påta i trädgården, grillfester och mys. Vi ska få en fin sommarbränna på huden som imponerar när vi kommer tillbaks till jobbet. Vi ska vara utvilade och fyllda med nya krafter och ny inspiration. Vi ska göra allt det där som vi drömmer om hela året.

Vi stressar genom hela ledigheten, för vi måste ha så många trevliga minnen som möjligt att tänka tillbaks på, som ska värma oss när höstmörkret kommer. Vi hinner inte med oss själva. Vi är på vift hela sommaren. Det egna hemmet dammar ihop medan vi firar semester. Kanske återvänder vi till hemmet för en mellanlandning. Vi dumpar smutsiga kläder och packar nya och rena, blommiga sommarplagg och beger oss av för att fortsätta fira vår semester. I bakhuvudet gnager tanken på hemmet som nu fungerar som soptipp. Blommorna torkar och tankar som "Slängde jag den där mjölken i kylskåpet? Hur gammal är den nu? Tre veckor?" Vi skakar av oss ansvaret och fortsätter firandet.

När vi återvänder till vardagen så möts vi plötsligt av ett hem fullt med smutsiga kläder och en stinkande soptunna i köket. Klimpig mjölk i kylskåpet och döda växter. Vi frågar oss hur det är möjligt att det ser ut som det gör - vi har ju inte varit hemma. Vi måste gå igenom hela hemmet med rengöring, tvättning och vika in semestern i byrålådan och förrådet. Det är dags att återgå till verkligheten. Vi är utpumpade, trötta och frustar och svär åt hur jäkligt det är med vardagen. Plånboken är tom, förutom några kvitton från en dassig camping och ölnotor, vi har ingen mat i kylen och skafferiet. Hjärnan och kroppen går varm som en bilmotor i trettiosjugraders hetta, fastklämd i en trafikstockning som inte verkar släppa. Kylaren ger upp och bilen kokar. Det är nu vi återgår till våra riktiga liv. Allt vi gör är precis det vi alltid har gjort och så kommer vi alltid att göra.

Höstdepressionen är ett faktum och du är ett vrak till människa. Hjulet spinner men hamstern är död. Ända tills våren kommer och fantasierna väcker hamstern ur koman.

Jo förresten, idag är min sista semesterdag.

Storhandling

2010-07-31T18:57:00.000+02:00

Okej. Jag vet. Jag är en dålig människa. Men till mitt försvar, jag är ensam hemma några dagar och det betyder att jag inte behöver tänka på barnens näringsintag.

But still... I'm a bad human creature.

Good times

2010-07-29T14:45:00.000+02:00

Himmel och jord

Olas Ark sjunker

2010-07-27T12:56:00.000+02:00

Igår läste jag Expressen och häpnades över Ola "Fuck Ödmjukhet" Salos divafasoner. "De jävlarna ska inte se ett skit", gormade han enliget Expressen, från scenen då han fick syn på åskådare utanför området. Vad fan är problemet? Vill man ha en intim spelning för ett precist antal åhörare så får man väl se till att man spelar på en klubb eller vad som helst som innebär fyra väggar och tak.

När jag läste artikeln påmindes jag direkt om Slipknots spelning på Metaltown förra sommaren. Hela bron var fylld av gratisgluttare och när Corey fick syn på dem verkade han, i motsats till mr Salo, uppskatta det. "Everybody is welcome to a Slipknot concert" hojtade han och bjöd in dem till festligheten, trots att de inte betalt ett skit för att se dem. Det kallar jag ödmjukhet!

Jag gillar faktiskt The Ark, men efter hans hysteriska anfall tappar jag lusten lite. Jag vet att flera artister har fått ställa in spelningar och festival-grejen verkar ha nått och passerat sitt klimax. Men är det värt att förstöra stämningen och sunka till energin för de som verkligen gillar och vill se The Ark. De som stod utanför gillar antagligen inte dem tillräckligt mycket för att vilja betala för det. Men kanske, kanske finns det någon utanför grindarna som får upp ögonen för bandet och faktiskt blir sugen på att köpa deras skivor. För det händer faktiskt... Kanske, kanske är de inte lika sugna på att köpa skivorna efter att de fått sig en känga av Ola Salo. Ett tips på vägen; Ge inte gratisåhörare mer uppmärksamhet än de betalande. That's just rude.

Road trippin'

2010-07-26T13:16:00.001+02:00

Så fortsätter vår Sverige-runt-resa.

Making progress

2010-07-22T14:02:00.001+02:00

Jag har precis bitit mig själv i svansen. Jag har planerat. Jag har köpt tågbiljett från Göteborg till Stockholm nästa lördag. Yey, I did it!

För- och nackdelar

2010-07-22T13:23:00.000+02:00

Att leva i nuet är någonting som jag tycker att jag är ganska duktig på. Jag har svårt att planera saker långt framåt i tiden.
Några av mina våndor är till exempel:

Att veckohandla
Styra upp träffar med kompisar
Boka/köpa biljetter som ska användas i framtiden
Spara pengar för en regnig dag

Det finns förstås nackdelar med att leva i nuet. Till exempel:

Skafferi och kylskåp leker glesbygd
Jag vet aldrig vad som händer eller är på gång
Biljetter tar slut eller blir svindyra
Står utan respektabelt sparkapital när det kniper

Annars kan man se det så här:

Jag slipper slänga mat
Jag är öppen för spontana get-togethers
Jag behöver inte sprätta iväg några pengar på nöjen
Kniper det ekonomiskt så kan jag alltid panta burkar

Inte blev jag klokare av det här heller.

Summertime and the living is easy

2010-07-22T10:33:00.000+02:00

Idag regnar det katter och hundar (stundvis). Kanske inte optimalt väder på semestern, men det är ganska skönt att slippa sådana där: "Solen skiner vi måste hitta på något"-känslor. Nu sitter jag och barnen inne och tittar på barnkanalen och bara softar.

Jag undrar vilket minne från denna semester som kommer att stanna kvar, som ett guldkorn. Från förra sommaren finns ett par minnen som sticker ut lite mer än andra. Det är Bilbingon med Charlott, Hardy och Josse och kanske superfyllan med Linda. Vi kom hem klockan fem på morgonen och när vi vaknade dagen efter var mina ögon jättesvullna och Linda kom på den briljanta idén att jag skulle prova med gurkskivor på ögonlocken. Det hjälpte inte mycket, men roligt hade vi.

Det finns några potentiella guldkorn redan nu. Men jag måste samla tankarna lite innan jag tillkännager dem. Ett av dem är i alla fall min och flickornas utflykt till Luppioberget. Inga mygg, bara njutning.

Imorgon åker vi hem. M har jobbat medan vi har semestrat i Tornedalen. På lördag sätter vi oss i bilen och åker vidare på äventyr. Om jag ska vara ärlig så hade det varit skönt att bara vara ensam hemma i en vecka. Slappna av och ligga och titta på film eller vad som helst. Göra så lite som möjligt. Nåja, jag gör inte speciellt mycket nu heller. Men jag känner inte något direkt sug efter något annat.

Vad fan pratar jag om nu då?

Natural Beauty

2010-07-19T19:49:00.001+02:00

Strike a pose - Vouge

2010-07-19T12:26:00.001+02:00

Någonting som är lite av en bonus av att ha min kompis på besök i mina hemtrakter är att man ser på saker med lite andra ögon. Detaljer som man annars inte hade tänkt på känns plötsligt rätt intressanta. Jag har faktiskt passat på att ta in allt lite extra den här helgen.

Det är här man känner vars stigarna går och man vet vem som är släkt med vem, det här man vet var gäddorna står. Ja det är hit man kommer när man kommer hem, du vet. Ja det är hit man kommer när man kommer hem.

Annars då?

2010-07-15T15:48:00.004+02:00

Efter pubkvällen härom natten. Mobilkameran fångar verkligen det jag ser. En massa blurr.

Igår hängde jag och Josse i öltältet mitt i byn. Vi kom till den tragi-komiska slutsatsen att vi två är som de där medelålders tanterna som hängde på puben för femton år sedan, då vi själva var i artonårsåldern. De där tanterna som man undrade vad de gjorde där. Nu var vi de där tanterna. Tältet var fullt av glada ungdomar, Josse känner i och för sig många och hejar och morsar på dem. Jag däremot, kände inte ingen många ansikten. Det blir lite så där: "Vems lillasyster/bror är det där?" Eller: "Vems dotter/son är det där?". Och så tänker man tyst för sig själv: "Fan, jag minns när jag hade praktik på dagiset där alla de här ungarna gick. Och här kommer de med skägg på hakan. Världen rasar." Till vår lycka var jag och Josse inte de allra äldsta där. Några gamla raggare fanns på plats. Även om jag inte har bott här på tio år, så känner man ingen mönstret hos de där gamla rävarna. Takterna sitter i fortfarande. Man får spilld öl över sig och ett sluddranade "Förlåt". Två ögon som snurrar med- och motsols och försöker fokusera blicken på en.

Denial - clinging on for dear life.

För att klara en marknadshelg i min hemby, så måste man nästan ha alkohol i blodomloppet. Är man nykter så är alla pinsamma och man vill bara gå hem och sova. Men är man lite småfull så kan man ha riktigt trevligt. Man pratar med folk som man i vanliga fall inte skulle prata med. "Hej, du... Duuuuu, visst är du Ronnys syster? Jag har aaaalltid gillat dig. Hur är det med dig?" Då står man där, glad att man är lite full, för inte fan minns man vad brorsans alla gamla kompisar heter. Sedan försöker man prata lite tafatt med en egentligen okänd person. Ögonen börjar vandra efter nästa halvbekanta ansikte, för vad har vi att prata om egentligen, jag och brorsans gamla polare. Jag tror att snittmötet mellan mig och de här "gamla bekanta" ligger på fem minuter. Man hinner köra uppdateringen om var man bor och relations- och familjestatus, vad man jobbar med. Sedan händer det att man stöter på någon som man verkligen vill träffa. Kanske ens bästa kompis från Förlängesedan. Men bäst av allt är alltid förfesten. När vännerna samlas och skvallrar och skrattar. Att vara tillsammans några timmar innan det är dags att gå på zoo. För det är som en djurpark att gå ut på hotellet under marknadshelgen. Där finns ormar och grisar och påfåglar och hingstar, harar och kamphundar och kacklande hönor överallt.

Alkoholen är det jobbigaste. Det är bara så tungt att vakna morgonen efter. Jeeez, pallar jag med att gå ut alls...

Det är Robin Hood jag vill ha!

2010-07-13T02:14:00.004+02:00

Ett mycket trevligt minne från Hellfest var när jag vaknade mitt i natten vid halv fem av att några personer spelade (vad jag tror var) irländsk folkmusik, några tält ifrån våra. Jag låg vaken och bara njöt av musiken en stund innan nyfikenheten tog över och jag tittade ut. I tältet intill satt Markus och jag tror att han kände lite som jag. Jag blev helt fängslad av dem och kände ett tvång att fotografera dem, för att ha kvar minnet. Nu ångrar jag att jag inte filmade dem. Jag önskade att de aldrig skulle sluta och hoppades att de skulle spela lite varje natt. Men jag hörde inte mer från dem. I alla fall. Det är ett minne som jag nog aldrig kommer att glömma. Jag vet inte exakt vad det var de spelade, men det var något som liknade detta.

Så härlig kontrast mot vad som spelades under dagarna och kvällarna. Min första tanke var "Vad är det här för härlig Robin Hood-musik?"

Oh the sweet memories...

Semester

2010-07-12T16:11:00.002+02:00

Nu är jag äntligen i Tornedalen. Happy happy happy. Idag har jag första riktiga semesterdagen. Jag har hunnit träffa några goa släktingar och framför allt mina skruttungar. Jag träffade härliga Charlott på hennes jobb och fixade lite takeout-lunch samtidigt. Jag har hunnit tvätta och städa ur mina föräldrars bil. Den var dränkt i myggjävlar och andra otäcka småkryp. Flickorna hjälpte till och nu glänser bilen som den gjorde under sina glansdagar. Solen skiner och det fläktar skönt. Speciellt mycket mygg har jag inte sett till ännu. Men det beror säkert på vinden. Jag hinner säkert stöta på dem snart nog. Ikväll hoppas jag på att få se Josses nya lägenhet och få tjattra lite strunt och en del heavy stuff. Det är det ljuvliga med goda vänner. Man varvar elände med gapskratt.

Flickorna åkte till utebadet med sin älskade mormor och jag fixade klart bilen. Nu sitter jag här och insuper känslan av att vara "hemma". I det hus där jag vuxit upp och som alltid kommer att vara mitt riktiga hem. Oavsett hur länge jag bor någon annanstans så är det alltid i barndomshemmet som hjärtat hittar den rätta rytmen. Den stora golvklockan som min pappa snickrade ihop för över tjugo år sedan och som min mamma har målat, den tickar på som den alltid har gjort. Inventarier byts ut allt medan åren går, men husets själ finns kvar. Och det är nog den som får mig att må så bra. Solljuset utifrån fyller rummen med olika färger. Kök och vardagsrum badar i en varm gul färg. Sovrummen som är på skuggsidan just nu har ett stilla grå/blått skimmer. På nedre våningen är det svalt och skönt. Men på något sätt dras man alltid till köket, husets hjärta. Befinner man sig ute på tomten så hör man vindens fläkt över och igenom blommor och andra växter, en och annan fågel kvittrar till och någon enstaka bil eller traktor kör på stora vägen, ett tjugotal meter ifrån. Totalt lugn.

I love it here.

Myggsafari

2010-07-10T10:42:00.004+02:00

Noll sug för bloggerier just nu. Kan bero på att jag känner mig tom och oinspirerad. Det finns inget speciellt som snurrar i mina tankar för tillfället. Att jag saknar mina flickor är självskrivet och det är inte så kul att skriva om. Däremot kan jag glädjas åt att jag har tre veckors semester nu. Imorgon söndag, åker jag upp till Norrlandet. Ska äntligen få träffa mina homies och familjen. Min kompis S (från jobbet) kommer också upp till obygden över en helg. Hon vill jaga och skjuta renar... Jag vet inte hur de gör i Serbien, men här i Sverige skjuter vi sällan renar. Jagar dem med bil kanske någon ilsken bilist gör då och då, men inte på det sätt som hon tror. Det handlar knappast om någon safarijakt. Däremot kommer hon att vilja mörda mygg och det är något som uppmuntras. Myggor får man jaga, de är djävulens sändebud. Och det finns folk som då och då flippar ur och går bärsärkagång i ren och skär frustration och vrede. Det kommer att bli intressant att se fajten.

Prinsen av Persilja

2010-07-07T23:09:00.005+02:00

Jag och M såg Prince of Persia på bio ikväll. Något vidare imponerad blev jag inte. Egentligen hade jag kanske inte väntat mig någon halleluja-moment heller. Har ni varit med om känslan av pinsamhet när ni sitter i biosalongen? Den där känslan som skaver i huvudet; "Å nej snälla, inte så. Usch, vad jobbigt att se/höra det där". Det som gör att man rodnar för att det är genant. Inte på ett bra sätt. Snarare på ett sätt som gör att man nästan vill lämna salongen, trots att man betalt dyra pengar för att se den.

Jag kan inte säga att filmen var genomdålig. Men vissa av dialogerna hade kunnat vara lite mer kreativa. Personkemin mellan paret i fråga kunde varit bättre. I andra filmer väntar man på att den där kyssen ska komma och när den kommer så är det helt rätt. Men inte i den här filmen. Jag vill inte ens gå in på damens silikoninjicerade läppar. Filmen är förutsägbar, precis som de flesta amerikanska filmer av den här kalibern. Man vet att de blir kära och att de får kämpa för att klara sig. Man vet att de får varandra i slutet. Fine, okej. Det är ett vinnande koncept. Men när inte gnistan finns där så blir filmen platt och stundvis tråkig. Coola effekter och småroliga men ändå töntiga humorinslag.

Det bästa med filmen är Parkour-sekvenserna. Riktigt underhållande och det är nog det som gör att filmen får betyget:

\m/\m/\m/

It might get loud

2010-07-07T15:27:00.002+02:00

Jag bara måste ha "It might get loud". Jag såg ett klipp på youtube och jag blev såld. Just sådana här dokumentärer älskar jag. Jimmy Page, The Edge och Jack White. En udda men jäkligt skön trio. Kolla de här klippen får ni se. I love it! Nu beställer jag den. I want it. I need it. I've got to have it! Vem skulle inte vilja se den här dokumentären, jag bara undrar.

Who says you need to buy a guitar?

Titta bara hur nöjda de är efter att de spelat tillsammans. Vackert!
Jag får nästan en liten tår i ögat.

Musikvideos

2010-07-07T10:04:00.001+02:00

Jag har inget youtubekonto, men jag har Facebook. Där kan man lägga upp filmer och ni, som har Fejjan, kan se mina filmer. Jag vet inte om andra kan se. Anyhow, igår gjorde jag ett litet bildspel med foton på flickorna. Saknaden gjorde sig påmind och då är det kul att titta på mina sötnosar och samtidigt lyssna på musik som jag och flickorna gillar. Den här är med Van The Man feat. Maja och Lina - Chick-a-Boom.

För ungefär ett halvår sedan var flickorna bortresta med M en helg och då längtade jag också efter dem. Den saknaden resulterade i The Guess Who feat. Maja och Lina - No Sugar Tonight/Mother Nature.

You can't call him Al

2010-07-05T18:44:00.001+02:00

Dagens mest spännande albuminköp. Hawkwind - Quark, Strangeness and Charm. Låten med samma namn är ljuvligt bra. Det är någonting med Hawkwind som kittlar mina öron. De har släppt tusen album, ungefär. De kastar sig från ena genren till den andra utan att tveka, men de behåller den där "spaceiga" stilen. Nu, om ni ursäktar, ska jag stilla min nyfikenhet och frossa i mig dessa mumsiga låtar.

Einstein was not a handsome fellow

Nobody ever called him Al

He had a long moustache to pull on, it was yellow

I don't believe he ever had a girl

One thing he missed out in his theory

Of time and space and relativity

Is something that makes it very clear

He was never gonna score like you and me

He didn't know about ...

Quark, Strangeness and Charm

What to do?

2010-07-04T21:40:00.002+02:00

Någon där ute kanske minns att jag skriver lite på en historia. Jag vet inte riktigt vad det blir av den. Jag har inte skrivit något på två veckor. Jag tror att jag ska läsa igenom allt och ta ställning till om det är värt att fortsätta på den eller inte. Med mina fixa idéer så är det inte omöjligt att jag skrotar allt och börjar om från början. Jag är lite rädd för att läsa igenom den och inse att den suger. Det är inte alls omöjligt, med tanke på att jag har varit ifrån den och fått lite distans. När jag är mitt uppe i historien så är allt så överväldigande och nästan fysiskt påtagligt. Att jag sedan har låtit några nära vänner läsa den kan komma att ge mig ångest av överjävliga mått. Jag vet inte om jag vågar läsa den. Jobbigt läge med tanke på att jag har fått lite inspiration under den gångna helgen.

Kvällens tankenöt...

Waaah waaah waaah!

2010-06-29T12:38:00.000+02:00

Om man inte känner sig sviken eller har några problem.

Om man redan känner sig älskad.

Om man inte vill ha en främmande karl i sitt liv.

Om man inte vill att någon annan tar på sig skulden för sina egna misslyckanden.

Om man inte vill börja ett nytt liv.

Om man inte vill ha evigt liv.

Om man inte vill att någon visar vägen.

Då behöver man inte Jesus.

Eureka!

Nu åker ni upp till himlen

2010-06-28T23:10:00.000+02:00

Flickornas morfar sa en gång; "Flickor snart åker ni upp till himlen." Det lät värre än vad som var menat. Hans svenska är inte den stabilaste alla gånger. Men nu har de i alla fall åkt upp till himlen och landat på fast mark hos mormor och morfar.

Förväntansfulla flickor på väg till gaten.

Off they go...

Bildbevis på att de kom fram helskinnade.

Nu kan jag slappna av. Årets höjdpunkt är att vara hos mormor och morfar. Och nu har de åkt alldeles själva dit. Stora tjejer och jag är nog världens stoltaste mamma nu.

Maja och Lina, om mormor visar er det här så vill jag säga: JAG ÄLSKAR ER TUSENMILJONER! Ni är världens bästa. Vi ses om två veckor. Stor puss och kram från mamma. Pappa hälsar också.

Jag gillar Majas min i bakgrunden.

Söndagstur

2010-06-27T20:49:00.002+02:00

Idag åkte vi ut i skärgården med motorbåten. Strålande fint väder. Jag tycker att bilderna talar för sig själva. Picnick på någon okänd ö, tankning och glass i Sandhamn och en mix mellan Faith No More och Ted Gärdestad på stereon i båten. En ljuvlig dag. Vi fick sällskap av J och C. Men jag vill inte hänga ut badbilder på dem här på bloggen.

Imorgon åker flickorna upp till Tornedalen till mormor och morfar. De ska flyga själva utan mig eller M. Mormor möter dem på flygplatsen. Det lär bli ett minne som flickorna sent kommer att glömma.

The story behind the picture

2010-06-26T23:18:00.000+02:00

Tid: Lördag 19 juni, kl 23:47

Plats: Hellfest, Alice Coopers konsert

Inblandade: Jag, en fransk tjej och en rad kissande män

Tänk: Bred fransk brytning när ni läser följande:

"Why are you taking picture of the men with the penises?"

Jag får en lätt knackning på axeln och jag fattar inte vad den fnissande tjejen menar.

"Excuse me?", svarar jag lätt förvirrad.

"You like picture of the men peeing?", förtydligar hon och pekar mot det mänskliga bevattningsystemet.

"Oh, no! I was taking a picture of myself. Look here..."

Vi skrattar båda två en stund och hon ber om ursäkt och går iväg.

Master of puppets

2010-06-26T15:41:00.001+02:00

Jag har tänkt lite grann på det här med musikvideos. Youtube är rena himmelriket för den som vill hitta något att suga tänderna i. Idag har jag irrat runt och tittat på svulstiga rockvideos från åttiotalet, ni vet sådana där med tjejer och bomber och spinnande bildäck med blårök, påtända bandmedlemmar och makalöst stora scener. Klassiska rockposer och ålande och juckande knarkarkroppar. Vissa band har allvarliga infektioner av hybris. Det är humor på hög nivå. Jag har tittat på livespelningar från konserter med handhållna småkameror (med kasst ljud). Jag har kollat in minimalistiska videos med knappt någon action alls, men spektakulära effekter. Jag kan inte sluta fascineras av hur många artister låter sig "marionett-dockas" för att framstå som - ja, vad de nu försöker uppnå. Ändå förstår jag att de gör så, för att leva på musik idag kan inte vara lätt. Om man inte är med i Kiss, förstås. Företaget Kiss AB, har nog krävt en hel del blod svett och rock 'n' roll. Respekt för det. Så länge de gör det for the right reasons.

They've got it all...

Maskineriet runt artisterna tar över det visuella mer och mer. Som om det vore det viktigaste. Som det ser ut idag så försöker maskineriet ta över själva musiken också. Och det är nog därför som det finns så mycket skit där ute. Maskineriets smörj- och drivmedel är aningslösa, lättköpta och kanske framförallt obrydda konsumenter, som skiter i varifrån musiken kommer, bara den är lätt att lyssna på och dansa till. Jag ska inte sticka under stol med att också jag blir köpt av musikvideos ibland. Då och då händer det att ljud och bild kompletterar varandra bra. Men det stämmer sällan överens med min egen inre bild och upplevelse.

Well, you can't have it all...

Jag har kommit fram till att jag gillar filmade live- eller studioinspelningar mest. Jag orkar inte med sådana där överstajlade videos. När jag letar efter ny musik på youtube så försöker jag hitta något utan rörliga bilder, helst med bara albumomslag och musik. I alla fall idag.

I want it all...

Hellfest is the new Woodstock

2010-06-22T18:16:00.008+02:00

The Dillinger Escape Plan

Jag har svårt att hitta orden för att beskriva den gångna helgen. Många bra band och lustiga och några olustiga incidenter. Jag har fått ut precis det jag ville av resan. Jag har tittat på de band jag ville se, jag har strosat runt och vilat och ätit när jag kände för det, utan att behöva tänka på vad någon annan vill göra. "Marquse" var ett toppenbra resesällskap. Han pysslade med sitt och vi snubblade på varandra inne på området emellanåt. Tälten hade bredvid varandra och vi kom och gick där när vi kände för det.

Jag tappade bort vigselringen efter ett besök på "the shitter". Jag torkade av händerna med våtservetter när jag gick därifrån och då halkade ringen av. När jag upptäckte det frös hjärtat och paniken spred sig igenom hela kroppen - ont i hjärat. Jag letade en stund och hämtade sedan Markus för assistans. I kronor är ringen värd ca 6000, men för mig är den ovärderlig. Fråga mig inte hur, men den nästan blinde, Markus hittade den. Jag kommer med största säkerhet att plita ner några anekdoter allt eftersom jag får smälta alla intryck. Jag är fortfarande lite tagen. Jag blev dessutom skallad med avsikt på en spelning. Rakt på örat, det gjorde ont. Snubben var påverkad och började mucka. Som den Ghandi jag är, så flyttade jag bara på mig så att det stod några andra personer emellan. Det känns inte värt att börja bråka när man bara vill titta på showen. Det var det enda otrevliga mötet jag hade och det var över på trettio sekunder.

På det hela taget tycker jag att hela projektet med Hellfest var välplanerat och genomtänkt. Att vissa av camparna betedde sig som svin och röjde runt och snubblade över andra tält och pissade och spydde på dem är en annan historia. Vad annat kan man vänta sig av tusentals fulla människor som trängs på en ganska liten yta. Det finns alltid någon procent som spårar ur. Däremot måste jag säga att det är rätt coolt att man kunde lämna sina prylar inne i tältet, relativt osäkra i skydd av ett tunnt tyg. Ingenting stals från våra tält. Vi träffade några andra glada svenskar som vi ölade lite med. Det var helt enkelt ett jäkla stort kalas för likasinnade själar. För en gångs skull kände jag mig inte malplacerad, jag smälte in precis som alla andra. Att inte behöva "klä upp sig" eller fixa och dona - utan bara vara och lyssna och uppleva spektakulärt fin musik. Okänt folk som började prata med en och kindpussar hit och dit. När Kiss spelade skapades en lång ringdans långt bak i publikhavet (inte att missta för circle pit, det var mer som den där juldansen där man dansar runt i hela huset). That's just great. Att säga att metal-musik uppmuntrar till våld och annan skit är bara puckat. Jag har aldrig varit med om så många "Oh, I'm sorry", "Pardonnez moi", "Excuse me", "Merci", "Thank you" tidigare. Jag glömde min växel på fem euro (femtio kronor) på ett matställe och då struttade ett metalhead, tatuerad på halsen och piercingar här och där, efter mig och gav mig min växel och pladdrade något obegripligt på franska och log brett. Då blir man ju bara så glad. Spontana \m/ tecken från främmande personer och folk som flyttade på sig när de såg att man var kort och inte kunde se ordentligt. Allmänt skönt helt enkelt. Blandade åldrar, med allt från fyraåringar upp till sjuttioåringar.

Gött mos

Let's röck 'n' röll!

Campingen

Crowbar

Uppvärmning med goda grannar

The Devil's Blood. Vulgärt bra.

Mysigt på kvällskvisten

En nöjd men kall Anelaj efter Alice Cooper. Cold Ethyl var grym!

Planering och vila i tältet

It's a dirty job, but somebody's got to do it.

Meet and Greet med Devin Townsend

Fatta att ett streck kan betyda så mycket.

Hittade en fantastiskt bra plats. Kolla Deadhead här. Ett stort ögonblick för mig att se honom live.

Stone Sour Meet and Greet. Ett fan ville ha sin mandom signerad och plockade fram "paketet".

Vissa hade svårt att släppa chocken.

Allsång på Hellfest. Återigen hittade jag en fin plats.

The Dillinger Escape Plan var makalöst bra. Publiken stod som paralyserad emellanåt. Bandmedlemmarna crowdsurfade och klättrade efter ställningar. Helt galet underbart. För att inte tala om musiken. Gääääääh! Riktigt grovhångel i öronen, to say the least.

Happiness - I'm glad.

Bon voyage

2010-06-16T20:55:00.001+02:00

Imorgon bitti - tidigt, åker jag och min "partenaire de voyage" till Frankrike och Hellfest. Nu börjar det pirra lite i maggropen. Förstå att jag ska få se några av mina favoritband. Jag kan inte ta in det i hjärnan riktigt. Det är inte omöjligt att jag kissar på mig lite av iver. Eventuellt kör jag lite Beatles/Michael Jackson/Elvis-hysteri. Ingenting är omöjligt.

Väderprognosen verkar helt okej, som det ser ut nu. Fredag kan bjuda på några regnduschar, lördag uppehåll med sol och moln, söndag plenty of sun. Well, we have to see about that...

Jag har nästan packat klart. Jag ska verkligen försöka lägga mig relativt tidigt ikväll. Förhoppningsvis innan 23. Det kan bli en utmaning i sig. Jag ska upp vid 4:30 och jag ska faktiskt kosta på mig en taxi ut till Arlanda kl 5 på morgonen. Förhoppningsvis är jag hemma sent på måndagkväll. Om vi inte, som Muk sa, blir rånade och inte kommer hem. Dessutom blir vi mobbade för att vi inte pratar franska. Skönt att åka med någon som ser på saker och ting från den ~~ljusa~~ mörka sidan.

Wish me a good time, my dear ones.

Jo, förresten. Grattis Josse på födelsedagen. Love you babe!

Morgonstund

2010-06-15T09:15:00.002+02:00

Avtackningspartaj för sexåringarna på dagis idag, hemma hos ett av barnen. Jag har fått i uppdrag att fixa 100 bullar. Än en gång uppvisar jag mina tillkortakommanden med att köpa färdiga bullar och jag skäms inte ens.

Igår somnade jag vid 20-tiden, fullt påklädd ovanpå täcket. Jag var down and out ända tills kl sju imorse. Då vaknade jag av Abba-musik. Jag kikade in i Linas rum och där satt hon, vid sin lilla cd-spelare och nynnade med i Waterloo. Kiss t-shirt, sin nya scarf och turkosa piratbyxor. Det är så kul att se vad flickorna tar på sig för kläder när de själva får välja. Titta bara på Majas outfit for the day. "Mamma, skicka en bild till mormor så hon får se att jag har på skorna som jag fick av henne."

Solen skiner idag och jag stannar inomhus så länge det bara går. Jag lyssnar på musik och har öppet balkongdörren. Denna morgon passar det fint med Mott The Hoople och T-Rex. It's one of those days.

Special Holiday Mish Mash

2010-06-14T19:21:00.000+02:00

Dags för en liten "Special Holiday Mish Mash". Spellistan för kvällen ser ut så här:

Noise, Noise, Noise - The Damned
Guitar And Drum - Stiff Little Fingers
Planes - Jefferson Airplane
And We Danced - The Hooters
I Ran - A Flock Of Seagulls
I Can't Go For That - Hall & Oates
Play That Funky Music - Wild Cherry
Billie Jean - Michael Jackson
Heart Of Glass - Blondie
Kayleigh - Marillion
Ziggy Stardust - David Bowie
Sister Moonshine - Supertramp
I Want You To Want Me - Cheap Trick
Too Young To Fall In Love - Mötley Crüe
You're In Love - Ratt
Dream On - Aerosmith
Jumpin' Jack Flash - Rolling Stones
My Sharona - The Knack
Ultra Twist - The Cramps
Hurry On Sundown - Hawkwind
The Spirit Of The Radio - Rush
Shakin' All Over - The Guess Who
Land Of 1000 Dances - Wilson Pickett

Sa jag att jag semester i en vecka från och med ikväll? Det ska bli riktigt skönt, jag lovar.